Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: somalier

Återförening

Härom dagen var jag och kollegan i full färd med att försöka hjälpa en hemlös herre att få natthärbärge, samtidigt som vi fick bära barnvagnar i trappor då hissarna var ur funktion.
Att skicka ut någon sorts MTR-personal att bistå oss med detta var tydligen uteslutet, så kollegan och jag (okej, mest kollegan) kånkade barnvagnar i alla riktningar, hemlöse Sture fick vänta vid ett par tillfällen medan vi gjorde annat – Sture hade ingen brådska, och han hette förstås inte Sture.

Mitt i allt detta kommer ett par på cirka 40 år med ett urgulligt litet barn fram till oss.
Jag utgår från att det är deras barn, vilket visade sig vara felaktigt – de hade hittat den femårige pojken ståendes en kort bit bort, mellan stationen och det lokala köpcentrumet, skakandes och gråtandes.

Här gällde det att slå om växlarna lite, från att prata med Sture, 71, till att prata med en vilsen, ledsen, femårig somalisk pojke…
Det medelålders par som hittat pojken talade lyckligtvis både somaliska och svenska, så vi kunde kommunicera med pojken, men barn i den åldern vet inte riktigt alltid vilken adress de bor på, utan han bodde i ”det stora huset med många fönster” när kvinnan frågade, pappa hette ett vanligt namn liksom mamma.
Situationen såg inte ljus ut för Den Snabba Lösningen, så vid ringde polisen, som snabbt var på plats.

Dialogen med hjälp av ytterst hjälpsamma lokalbor fortsatte, och den lille pojken fick sitta i polisbilen en stund för att värma sig; det var trots allt runt 10° utomhus och han hade bara en ganska tunn stickad tröja över sin T-shirt.
Efter en stund kommer en pojke på kanske 8 år springandes över busstorget där vi står, skrikandes, runt polisbilen och sliter ut den lille pojken ur bilen. Det visar sig att det var pojkens storebror, och strax bakom kommer mamma med ytterligare två syskon.

Det hela slutade ju fantastiskt bra, alla inblandade var glada och de unga bröderna lekte och skrattade.

En tanke slog mig under händelsen med den lille pojken:
När jag var liten så skrev både mina och klasskompisarnas (dagis-, fritids-, ni förstår…) föräldrar barnets namn på en lapp i klädesplagget, och ett telefonnummer till hemmet, och ibland även adress. Utifall att antingen klädesplagget eller barnet skulle förirra sig.

Gör man sådant även idag? Hade sådant funnits på den lille pojkens kläder hade situationen varit löst på bara några få minuter istället för den ungefärliga timme det tog nu.

Hur gick det för Sture då? Ja, han tyckte det var jobbigt med 45 minuters färd på T-banan till väntande hjälp – som för kvällen inte kunde ambulera p.g.a personalbrist – så såvitt jag vet är han fortfarande bostadslös.
Dock var han väldigt trevlig och tog det hela med gott mod.

 

 

Gerillakrig eller pojkhyss i Tensta?

Närpolisen i Tensta hävdar bestämt att det inte rör sig om något ”gerillakrig”, vilket var ordet som användes i diverse tidningar för att beskriva situationen i Tensta.
Citatet ”gerillakrig” kommer – enligt tidningarna – från ett befäl på LKC Stockholm.

Det får vara som det är med benämningen av det hela, men personligen tycker jag det är lite lustigt att Näpo:n i sådana här finfina områden aldrig utsätts för någonting, men när ”utryckningen” kommer dit så blir det ett jävla liv.
Det finns säkert vissa skillnader i bemötande, men jag tror en bidragande orsak är en undermedveten mjäkighet hos näpo, att de inte vill ”stöta sig” med traktens ungdomar. Och jag förstår det.
Men ni hjälper de inte de tusentals andra ungdomar som – enligt er själva – sköter sig genom att skydda deras kompisar/bröder/kusiner eller vad det nu är, snarare tvärtom.
”Hur kommer det sig att någon aldrig skriver om alla oss som sköter oss?” kanske de undrar…

Det är en fråga jag själv ställt mig flertalet gånger rörande min egen yrkesgrupp och hur vi framställs i media.
Jag förstår frustrationen när rapporteringen gör gällande att det är 100% as.

Nu är det förvisso ett tag sedan jag var i just Tensta, men det här ‘sociala ansvaret’ de här folkgrupperna sägs vara så bra på att ta… verkar inte fungera. Alls.
Hur kan en 10-åring få springa omkring en bra bit efter midnatt?

Jag vet bara ett fåtal ställen i världen där småkillar springer runt fritt, och det råkar vara just krigshärdar, eller socialt och ekonomiskt utmärglade länder.
Sverige är ingetdera, begrips!?

Och din lilla *biiip*, om du kastar sten på vakter eller polis, och sedan springer… Är du man, tycker du?
”Ni kan aldrig springa ikapp mig!” brukar det heta.
Eller: ”Kom och ta mig då, Aina!” för att sedan springa runt ett hörn till 40 kompisar…
Nej, du är för feg för att låta mig komma ikapp.

Och hur har du tänkt få den hjälp du behöver när du springer runt och är maskerad?
Jävla kioskmongo.

%d bloggare gillar detta: