Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: avslut

Återblick 2008-2016

Den 12 juni 2016 gjorde jag min sista arbetsdag i tunnelbanan. Eller, sista är väl kanske för tidigt att säga, men efter åtta år på heltid så kan jag känna att det under en tid varit dags för en förändring. Så skedde, jag har bytt företag, och bevakningsobjekt.

Mitt nya objekt är ett sjukhus, och av olika skäl kan (eller vill) jag inte ge några detaljer om vilket av länets alla sjukhus det rör sig om.

Men, jag vill ändå rikta ett par tankar till mina forna uppdragsgivare, arbetsgivare och kollegor.
Jag förstår att man som betalande kund vill få valuta för pengarna, det är inget konstigt i det. Tvärtom, faktiskt.
Men, när man då som kund förväntar sig eller rentav kräver att ordningsvakterna ska vara ”synliga” under alla sina arbetstimmar – ibland inklusive måltidsuppehållet – så sjunker motivationen till att göra ett bra jobb. Kollegor som är betydligt mer vältränade än mig har fått bestående kroppsliga men av det evinnerliga ståendet och gåendet på plattformar, i biljetthallar, och ombord på tåg.

Självklart ska man synas, men det måste åtminstone i någon utsträckning få vara upp till den enskilda patrullen att bedöma när synligheten behövs. Jag gissar att ingen patrull skulle bedöma synligheten som viktig halvvägs mellan Centralen och pendeltågens ändstationer vid 02:38 en vardagsnatt. Kanske betydligt viktigare vid samma tid en helg.
Samtidigt måste man som patrull ställa frågan, vilket jag och mina kollegor gjort vid flera tillfällen, och beroende på operatör, så har det gått bra ibland.
Oftast har det låtit ungefär såhär:

”Hej, XX här, vi tänkte att eftersom det är tomt här och nästa buss kommer först om en timme, så kunde vi fika/byta plats/träffa kollegor/hälsa på er/tvätta bilen/gå hem, funkar det?”
”Nej… vi har satt schemat av en anledning…”
”Okej. Vill du berätta vad den anledningen är såhär på julaftons morgon klockan 02:51?”
”Synlighet! Ni ska synas!”
”Men stationen/busstorget är tomt…?”
”Nej!”
”…”
”Ni kvarstannar!”

Som ni säkert förstår är den dialogen lite svår att ta sig igenom i vissa fall. I andra fall har det givetvis låtit tvärtom.

”Tja, XX. Vi tänkte åka till YY, p.g.a. <anledning>, funkar?”
”Javisst, kör hårt! Länge sedan vi hade patrull där, återkoppla gärna med resultat sen.”

Som ni säkert också förstår, är det senare svaret betydligt mer stimulerande än det första.
Tyvärr är det senare svaret ett undantag.

Det har hänt fler än en gång att jag och kollegan valt att tillkalla ytterligare patrull redan innan vi går in i något, exempelvis i det fallet vi skulle åka långt ut längs ett av pendeltågens ben, för att lösa en situation med ”flertal berusade personer i biljetthallen”, då skickade man en arbetsledare som uteblev p.g.a möte med TryggC, så man skickade en patrull till, slutligen.
Som fick stå en kvart ifrån händelsen.
Vi ropade fram dem direkt då vi blev med LOB, och ett par berusade var tämligen närgångna.
Kollegan var tydligen ”dryg” på radion när han sa att ”Ja, hade vi fått patrullen från början hade inget av detta hänt” eller liknande.
Efteråt kom ett samtal från operatören, där operatören försökte förklara att ”Du och din kollega är ju så kompetenta så vi räknade med att ni skulle lösa det där själva.”

Vad är det för jävla inställning? Säger någon att de vill ha patrull med sig, så ska de bannemig ha det.
Att arbetsledaren senare försvarar (!) operatörens agerande genom att ”vi såg i kamerorna att det var ganska lugnt” är ju tämligen märkligt, med tanke på arbetsgivar- och arbetsmiljöansvaret denne har under sin arbetstid. Hur man dessutom via kameror som ser inomhus vet att det är lugnt också utomhus förtäljer icke historien.
Men det är klart, för somliga är det viktigare att framstå i god dager utåt (uppåt…?) än att faktiskt behandla sina kollegor på ett bra och professionellt sätt.

Men det har givetvis funnits bra saker att minnas också, som den halvnakna snubben – med utländska rötter – som förstod och respekterade vad vi sa till honom, medan hans vänsterorienterade vän var mer intresserad av att skrika om rasism och övervåld.
Eller den unga killen som dagligen blir misshandlad av invandrarungdomar, för att han är annorlunda.
Han har en ”alternativ utvecklingskurva” och samlar burkar för att hjälpa sin mamma med hyran.

Eller de åldringar vi hjälpt komma tillrätta genom åren. Demens är en läskig sjukdom.

Det finns mycket bra som sagt, men det allra mesta väljer jag att behålla för mig själv.

Men det bästa med att byta objekt?
Att slippa Jeanette.

För övrigt; tre arbetspass kvar, sedan semester.

The Watchman, Zion National Park, Utah, USA.

%d bloggare gillar detta: