Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: Vila i frid

Underlig passvända, Malexander och föraktet

Jag tänkte skriva att den här passvändan varit ungefär som alla andra, fast det har den verkligen inte. Samtidigt har den varit exakt som alla andra passvändor.
”Vad fan yrar han om nu?” undrar ni, och jag kommer till det, men först vill jag passa på att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll.

En Facebook-status om polisförakt

Anders skriver tänkvärt om Malexander, och det ökande polisföraktet.

Om bilden av någon anledning inte skulle fungera, så finns texten att läsa i sin helhet här.

För er som kanske inte känner till vad som hände i Malexander, så rekommenderar jag att läsa in er på det, samt att lyssna på P3 Dokumentär.
Men i korta drag handlar det om att en polispatrull bestående av Robert och Olle följde efter en bil som innehöll de ökända rånarna, Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. Det hela slutade med att de två poliserna brutalt sköts till döds av de tre rånarna, och när det hela var utrett var det även uppmärksammat i tingsrätten.

Domen blev omdiskuterad eftersom alla tre gärningsmännen ansågs skyldiga till mord då de agerat tillsammans och i samförstånd, trots att tingsrätten inte lyckades klargöra vem av de tre som sköt de dödande skotten. Domstolen valde att tillämpa ett nytt begrepp för medgärningsmannaskap (tillsammans och i samförstånd) och dömde alla tre för mord. ( -Wiki)

Domen stod sig i Hovrätten, och HD beviljade inte prövningstillstånd, således stod domen fast:
Alla tre dömdes för mord.

Tyvärr hjälper det ju inte de anhöriga till varken de mördade poliserna eller deras egna anhöriga.

=======

Passvändan då, den var ju både som alla andra passvändor, men ändå inte. Saken är att bägge påståendena är sanna. Det var mycket under de senaste två-tre passvändorna som var precis som det brukar; ganska lugnt, hyfsat mycket resenärer, och vi fick vårt måltidsuppehåll avbrutet snudd på varje arbetspass.
Det talar kanske emot min och kollegans organisatoriska förmåga när det gäller att planera lunchpausen, men också TryggC:s förmåga att ge jobb till andra patruller.

Det har varit lite blandad kompott under veckorna som gått, inga jättestora händelser sådär, men ett antal människor omhändertagna enligt LOB – i vanlig ordning ofta lite äldre och slitna människor,
och givetvis någon polack.

Polacker var också de galet packade personerna vi väckte på ett pendeltåg; den ena låg över tre säten och sov, den andra satt framåtlutad med huvudet mellan knäna.
Vi väcker dem, och det enda de säger är ”Kuuuuurwa….”
Vi följer dem ut från tåget; den yngre, som låg över tre säten, har en intressant frisyr, och är jämfört med sitt sällskap i god form. Sällskapet hans, däremot, en lite äldre polack, är så yrvaken (och berusad) att han går rakt in i en glasvägg.
Allt är som vanligt.

Vi lyckades också notera att såhär i början av sommaren är det ganska behagligt att ha det jobbet vi har. Dels för att man slipper frysa, men också för att folk överlag blir så mycket trevligare. Det gäller kanske framförallt kategorin ”för mig okända kvinnor” som i större utsträckning verkar ha öppnat upp de sociala bogportarna, som under typ åtta månader varit igensvetsade. Jag klagar som sagt inte.

Däremot har vi ju också – förstås – träffat människor som inte riktigt förstått det här med att man blir gladare av solljus.
Fick under en helg följande anrop från TryggC:

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar, kom.
Kan ni åka till pendeltågsstationen i Y, där ska vi ha Trygghetsvärdar med en sovande berusad person, kom.
Taget, Y och pendeln, Trygghetsvärdar med sovande. Vi är på väg, slut kom.
Tack, och klart slut.

Det låter ju ganska lugnt, tänker vi, och styr mot stationen.
När vi anländer och kommer upp på plattformen visar det sig att den berusade, sovande mannen precis vaknat till liv, och ska åka till ”nästa station”, som han konstigt nog inte kunde namnet på, så vi talar vänligt om för honom att han får ta en buss istället, för att han är så berusad att han till och med lyckats somna på stationen och missat åtminstone ett tåg.

Det vill han förstås inte veta av, så vi får avlägsna honom, och när vi kommer så långt som in i biljetthallen (20m ungefär) börjar han hota oss, och skrika något om ”puta di Madre” och att han ska känna igen mig och ta mig när jag inte är beredd.
Är det sånt jag ska tåla, möjligen?
I det här fallet gjorde jag det, lät det vara, och vi fortsatte att avlägsna honom mot busstorget.
När vi nästan är framme vid busstorget och ska släppa loss honom börjar han skrika och hota igen, det skapas en folksamling runt oss som ska lägga sig i, och det hela slutar med att mannen grips och beläggs med handfängsel.
En jättehäftig tonårsligist står nära, går bortåt, och vid den magiska gränsen på 100 meter skriker han att han ska komma och döda oss, samtidigt som han fortsätter gå bortåt.

Den gripne mannen för vi undan en bit, i väntan på polis, och givetvis fortsätter han hota oss, men han riktar sitt hat mer mot mig än mot kollegan. Förmodligen för att jag är så innerligt trött på alkoholiserade idioter som tror sig ha rättigheter.

Han säger att vi misshandlat honom, och jag förklarar att det nog var tur för honom att det var vi ordningsvakter som hittade honom, och inte Pinochet.
Vilket jävla liv det blev…

Polisen snurrade förbi utan att ha fått jobbet från LKC, men de tog det helt enkelt eftersom de var på plats. Två poliser och en aspirant, och det visade sig att den ena polisen var en person jag förut hade mycket kontakt med privat. Hon är ganska liten i kroppen, har mörkt, lockigt hår, och kan sitt jobb.

”Din feta hora!” kallar den gripne henne…

 

Annonser
%d bloggare gillar detta: