Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Stamkunder, så att säga…

Några av de jag träffar i mitt jobb är återkommande kunder/resenärer, vissa på ont, men de allra flesta på gott.

Till exempel lastbilschauffören jag brukar träffa på nätterna, en trevlig prick som alltid har en skön historia på lager.
Eller den unga kvinnan som jobbar på en krog i stan, som inte alltid har en ljus syn på människor.
Och den unga mannen som jobbar med transport av något slag, som alltid blir frågad om cigg av andra.

Det blir några stycken på ett år, och social som jag är så pratar jag mer än gärna med folk jag springer på.
Om inte annat ger det kanske omgivningen en lite mer positiv bild av min yrkesgrupp och vad vi gör, och i viss mån även hur vi är.

Men, det är med detta som med allt annat; oftast fokuserar jag på det/de negativa, eftersom det är saker som stör mig, det är de saker som behöver behandlas. De positiva sakerna behåller jag ofta för mig själv, även om jag berättar om dem.

Härom veckan klev jag och kollegan på ett tåg, på väg mot stationen där vi spenderar de sista timmarna av vårat arbetspass. Ombord på tåget ser jag – från andra änden av vagnen – ett sällskap bestående av tre stycken missbrukare sitta och uppföra sig såsom missbrukare ibland uppför sig; berusat, utåtagerande och idiotiskt.
Vi går fram emot dem och hälsar trevligt, och mer än så hinner vi inte göra innan kvinnan i sällskapet tar ton och börjar berätta i princip sin livshistoria, från början till slut.
Som svar på frågan ”Hur står det till?”…

Vi pratar hur som helst med kvinnan och de två männen, och beslutar att kvinnan och den ena mannen får tillfälligt avbryta sin resa på den station vi kliver av på, för att vi ska kunna göra en bedömning av deras berusningsgrad. Ingångstanken är att de ska få åka vidare med nästa tåg, vilket också blir resultatet i mannens fall, han är märkbart påverkad, men har koll på allt han förväntas ha koll på.
Kvinnan är en annan historia.

Vi hinner knappt sätta henne på en bänk innan hon börjar berätta att hon är manisk, på ett faktiskt maniskt sätt, och att hon inte hanterar stress så bra, vilket är uppenbart för oss att det stämmer. Jag försöker lugna henne medan min kollega samtalar med mannen, som senare får åka vidare.
Kvinnan fortsätter yra om ditten och datten (tro mig, man lyssnar inte alltid jättenoga i dessa lägen), och förklarar att hon vet vad BAS är, ”Jag har jobbat på BAS, de brukar be mig jobba ibland fortfarande!” säger hon ungefär sju gånger på lika många sekunder.

Vi gör bedömningen att kvinnan på grund av sin berusning inte kommer kunna ta hand om sig själv och omhändertar henne enligt LOB, och ska transportera henne från plattformen upp till biljetthallen och det för ändamålet avsedda trygghetsrummet. Väl i rulltrappan står hon och pratar med (till) kollegan och utbrister något om att hennes byxor är på väg att ramla ner, vilket är helt sant. Hon ber om att få dra upp dem, vilket hon förstås får. Jag litar dock inte på henne, eftersom hon redan varit utåtagerande och fäktat mot oss, så jag håller i hennes ena arm.
Då frågar hon min kollega, helt ogenerat ”Skaru knulla mig i röven nu eller?”, precis efter att ha tackat för möjligheten att dra upp sina byxor.

Vi får in henne i trygghetsrummet och gör en verbal (!!) skyddsvisitation, jag frågar helt enkelt om hon har något vasst på sig, och hon svarar att det har hon inte. Kläderna hon har på sig är tunna och kan svårligen dölja något, utom jackan som hon på eget initiativ tar av sig.
Hon står i ett hörn och berättar här hela sin livshistoria i sektioner, och det hela börjar med att jag förklarar för henne att hon är omhändertagen enligt LOB och troligen kommer köras till BAS av polisen.
”BAS? Där har jag ju jobbat! Jag har varit sjuksköterska i flera år!”
”Åfan? Bara på BAS då eller?”
”Nejnej, jag jobbade som golbög!”
”…golbög…?”
”Ja, golbög! För SÄPO! Jag jobbade för SÄPO! I 16 år har jag jobbat för SÄPO! Som golbög!”
Jag tittar på henne, kvinnan är i 45-årsåldern och svårt ansatt av sitt missbruk, och uppenbarligen har indianerna övergett kanoten, simmat iväg, byggt en ny bosättning och glömt den här kanoten.

Crazy cat lady från Simpsons

Crazy cat lady från Simpsons, i Stockholms tunnelbana? Otänkbart...?

”Golbög alltså? Vad innebär det?”
”Jag har gett dem känslig information! Så känslig att… att… Du skulle inte fatta! Så känslig!” Hon visar med fingret hur något bränns, suger sedan på sitt finger.
”Jag förstå…*blir avbruten*”
”DU SKULLE INTE FÖRSTÅ!!!1one!”
”Okej… Men sjuksyrra alltså? Var?”
”Jag har jobbat som ordningsvakt också!”
”Jaha, där ser man. Då vet du ju vad LOB är…”
”NI GÖR FEL!”
”Hur ska vi göra då?”
”NI SKA SLÅ MIG! *viskar* med batongen!”
Jag fnissar lite och säger att jag inte tänker slå henne så länge hon är snäll.
”Men jag är manisk! Jag är galen! Jag har dödat folk! Bögjävel!”
”Det är ju jättedumt att döda folk. Varför gjorde du det?”
”För att jag var sjuksyrra fattaruväl!”
”Självklart… ”
”Jag jobbade åt SÄPO!”
”Ja, du sa det… Hur var det?”
” *mumlar något ohörbart* INFORMATION, fattaru? Information.”
”Jo…”
” *viskar* Mmm… mycket information. Om DIG!”
”Om mig? Vad sa du till dem då?”
”Allt! Verkligen ALLT!”
”Ajdå… berättade du om min aktiesvindel 1997?”
”ALLT sa jag!”
”Okej, bra jobbat. Fick du bonus?”
”Jag har varit under tvångsvård i 26 år!”
”26 år? Det betyder att du jobbade för SÄPO när du var inlagd. Var det en täckmantel?”
”Jag har ingen jävla MANTEL, tror du jag är kungen eller?”

Och. Så. Vidare.

Polisen kom slutligen till platsen, och de fick självklart höra samma historia. De var mindre roade.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: