Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

En reflektion om alla dessa arenor

Jag vet att jag sagt det förut, att jag inte så ofta skriver om politik, men det gör jag ju.
Inte nödvändigtvis partipolitik, men mycket av det vi människor möter i vår vardag är på ett eller annat sätt ett resultat av en beslutskedja, gissningsvis någonstans en bra bit ovanför våra egna huvuden.

Det här inlägget skriver jag inte som varande ordningsvakt, utan som varande fotbollssupporter och -besökare, åtminstone fram tills nyligen.
=====

Jag har tidigare varit en frekvent besökare av fotbollsmatcher i staden, främst på Stockholms Stadion då Djurgården är mitt favoritlag sedan jag var en liten bajsmaskin.
Det har inte ändrats med åren; nu är jag en stor bajsmaskin och arenan jag ibland besöker heter nu Stockholmsarenan, men kallas Tele2 Arena av många eftersom det är Tele2 som köpt namnrättigheterna till arenan för ett antal år framåt. Andra, kallar den Söderstadion, förmodligen för att de håller på (man säger inte ”hejar på” när man är vuxen) Hammarby, det andra laget som spelar sina hemmamatcher där.

It’s all good, vilka ”vi” nu är, så är det vår hemmaplan, och vi får kalla den vad vi vill.

Men, jag satt och tänkte lite på det där med Swedbank Arena i Solna, eller Friends som den numera kallas efter att Swedbank skänkt bort namnrättigheterna till organisationen Friends, vilket förvisso kan tyckas lovvärt.

Jag hamnade i en debatt på Facebook, rörande polisnotornas vara eller icke vara, och det hela spann iväg till att bland annat handla om arenafrågan, en fråga jag faktiskt har haft ganska dålig koll på. Nånstans har jag fått för mig att Sverige är ett rikt land (…) och då har vi ju råd att bygga lite skrytbyggen när vi känner för det, eller hur?

”För det är ju så, att så länge vi låter en privat aktör stå för byggkostnaden så har vi en gratis arena sen…”
tänker kanske våra politiker.
Well…
Nej.

Enligt Martin Borg, dokumentärfilmare med goda meriter, men förmodligen mer känd som Slöseriombudsmannen, spenderar svenska kommuner över 400 miljoner kronor per år på idrottsarenor.
Eller, på arenornas rena underskott, rättare sagt.

Det är helt uppenbart inte ett problem som rotat sig enbart i Stockholm,
tvärtom är nog problemen tydligare på landsbygden.

Men, det som gjorde problemet alldeles utmärkt uppmärksammat – för mig – var idag, när jag råkade se den andra halvleken i finalen av Svenska Cupen, mellan IF Elfsborg (från Borås) och Helsingborgs IF spelas på – du gissade det – Friends Arena. I Stockholm.

Man tvingar alltså två lag, á 18 spelare plus ledare, samt deras fans, att om de vill se sitt lag i finalen så måste de åka till Stockholm.
Matchen är strategiskt nog förlagd till söndagens eftermiddag, så att chanserna att komma hem före midnatt är som obefintliga. Det gör, gissar jag, att det är de mest hängivna fansen som reser, och det är givetvis inget fel i det, men jag undrar om inte spelarna, och även publiken hade tyckt det hade varit trevligt att ha åtminstone halv beläggning på läktarna, dvs. runt 25000 supportrar som sjunger och hejar,
istället för de tappra 3423 som letat sig dit idag.

3423.

På en arena som tar 50000 åskådare på fotbollsmatcher, 65 i andra sammanhang.

Jag tänkte i förra året vid ungefär samma tid att nåja, vi får hoppas att något lag från Stockholm tar sig till finalen varje år då, så att det inte blir tomt.
Förra året möttes Djurgården och IFK Göteborg i finalen, som bevistades av cirka 22000 åskådare. Det är givetvis en bättre siffra, men den borde varit ännu bättre.
Folk hade nämligen haft chansen att besöka arenan i samband med årets första derby några dagar innan finalen, och jag är säker på att många med mig avskräcktes av hur ofullständig byggnationen var.

Nåväl. Vad händer nästa år, om två lag med kategoriskt låga publiksiffror går till final, och som dessutom inte är hemmahörande i Stockholm, eller ens i närheten?
Ängelholms FF och GIF Sundsvall, för att ta två exempel. Det återstår att se, som man säger.

Men jag inser ju också att det är för sent att slå back i maskin, att göra om. I Sverige, både inom vissa företag, men framförallt inom myndigheter verkar vi ha som ett inneboende tvång av att uppfinna hjulet igen. Och igen. Och, jajamen, igen. Om hjulet blir fyrkantigt och dysfunktionellt så gör det inget, det var någon annans fel och vi ska tillsätta en utredning, som vi förstås kommer förkasta då den säger att vi gjort fel, tillsätta en ”neutral” utredning som kommer fram till att vi inte kunde gjort något annorlunda, och sen kör vi. Alla med? Bra.

(* Referensen om förkastad utredning är syftad till Björn Erikssons eminenta utredning om huliganism/fotbollsrelaterat våld, om det undgick någon.)

Några kommer säkert säga att vi behöver arenor om vi ska kunna anordna internationella mästerskap i fotboll, och det stämmer ju. Men vi har redan Swedbank Stadion i Malmö, Gamla Nya (Nya Gamla Nya?) Ullevi i Göteborg, och vi hade utifrån det perspektivet klarat oss jättefint med max EN ny arena i Stockholm.
De mästerskap vi anordnat efter 1992 har dessutom varit av ungdomskaraktär; U-21 och U-19, och ett Fotbolls-EM för damer. Inga av de grupperna drar i Sverige sådana besökarskaror att de behöver särskilt många eller särskilt stora arenor.

Problemet är ju som ni säkert listat ut inte isolerat till Sverige heller, eller ens Europa.

Sportbladets Erik Niva skriver flera reportage om fotboll överlag, men mycket fokus på Brasilien såhär inför VM.
Såhär lyder ett stycke ur hans reportage ”Någon kommer att dö här ikväll”:

Enligt de senaste offentliga siffrorna kommer den brasilianska staten att investera ungefär 70 miljarder kronor i VM-arrangemanget.
Vad får egentligen folket tillbaka för de pengarna? En rad sociala projekt och infrastrukturella satsningar var utlovade, men på grund av dålig organisation och usel planering är de flesta av dem redan övergivna eller försenade på obestämd tid.
Arenorna kommer däremot att stå färdiga, kosta vad de kosta vill.

När Brasilien först tilldelades mästerskapet lovade idrottsministern att inga statliga pengar skulle användas för att bygga dem. Nu tycks i själva verket skattebetalarnotan för dem hamna en bra bit över 20 miljarder kronor.

Extra värt att kika lite på är Arena Amazonia i Manaus.
Manaus ligger, som arenans namn antyder, i Amazonas. Inte floden då, utan regnskogen.
Eller ja. Delvis i floden, faktiskt.
Varken staden Manaus eller regionen Amazonas har något lag i de högre divisionerna, vilket gör att kostnaden hamnar på regionens invånare.

Kommer ni ihåg Vinter-OS i Sotji? Inte jag heller. Och ingen annan heller, vad det verkar.
Mindre än en månad efter mästerskapens avslutande skrevs det här inlägget, med tillhörande bilder, på Eurosport, och hänvisar till fler bilder på denna blogg av Aleksander Valov.

Om Sotji och det kommande Fotbolls-VM 2018 finns lite att läsa hos Expressen.

Är ni intresserade av sådant här, kolla vidare kring förberedelserna inför och efterdyningarna i ekot av OS i Kina härom året.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: