Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: Tunnelbana

Tick, tack. Tick, tack.

Det här inlägget behandlar något av det jobbigaste vi som ordningsvakter kan ställas inför.
Det handlar inte om snorungar med attityd.
Det handlar inte om narkomaner som gett upp på livet.

Det här är en berättelse om hur två kollegor, vi kan kalla dem Johan och Thomas, får ett larm som kommer att förändra deras respektive liv.

Det är en torsdag i maj månad, solen har efter en seg start lyckats ge oss våren åter, och med våren kommer också människorna; de tokiga, de härliga, de galna och de glada.
Johan och Thomas står i en biljetthall på en station i de centrala delarna av det vårsköna Stockholm, och gör det ordningsvakter gör, när det kommer fram en till synes stressad person till dem.

Personen talar om för de båda ordningsvakterna att det utanför stationen finns en man som fått hjärtstopp!

Personen leder kollegorna i rätt riktning, alla tre springandes, och när de kommer fram till den liggande, äldre mannen upptäcker de att en annan privatperson redan inlett HLR genom bröstkompressioner.
Eftersom de inte vet hur länge han har gjort kompressioner ger de honom avlösning och delar uppgifterna sinsemellan; den ena sköter kompressionerna, och den andra sköter inblåsningar.

Folk har samlats runt omkring händelsen, säkerligen av nyfikenhet, men visar mycket god hänsyn mot den drabbade och de arbetande människorna.

Insatsen pågår i ungefär fem minuter enligt kollegorna, tills ambulans och räddningstjänst anländer och tar i egenskap av proffs över återupplivningsförsöken.

Ambulanspersonalen lyckas få igång mannens hjärta och andning, efter gott förarbete.
Mannen förs med högsta prioritet till akuten.

Kollegorna låter hälsa, till de som var på plats (och eventuellt läser detta), och till alla andra:

Tack till alla inblandade! Bra jobbat! Idag räddade vi liv tillsammans!! ❤

Jag vill tacka kollegorna för att delar med sig av sin berättelse, och för ett mycket väl utfört arbete!
Jag hoppas också att den här händelsen uppmärksammas på rätt sätt.

Relaterad läsning:
http://hlr.nu/
http://www.vardguiden.se/Tema/Forsta-hjalpen/Forsta-hjalpen-vid-livshotande-olyckor/

Annonser

Att bistå, och bestå

När jag räknar baklänges så ser jag att det nu är nästan fyra år sedan jag gjorde mitt allra första pass som ordningsvakt i kollektivtrafiken.
Om jag inte minns helt fel var jag 26 år gammal, och det var på pendeltåget, med en oerhört erfaren, kompetent och tålmodig kollega.

Mitt första ”ingripande” var att be en resenär ta ner fötterna från sätet när vi passerade. Idag är det något jag i princip gör i förbifarten, men då, medveten om folks blickar, nervös, tänkte att personen skulle bli rosenrasande och slagsmål skulle utbryta i vagnen.
Så skedde inte, och inga större grejer än ett par tjuvsmällar har drabbat mig under de här åren.
När folk är upprörda försöker jag ta mig tid att förklara vad, hur och varför något görs från min eller kollegors sida, både för den som är föremål för ingripande, och eventuella ”förståsigpåare” som alltid lyckas vara där vi är, och ha som enda mål i livet att ifrågasätta (uniformerade) personers agerande.

Jag och kollegorna hjälper gärna till med saker som egentligen ligger utanför ramen för vad som är vår uppgift, så länge tid och möjlighet finns, till exempel kan nämnas att vi letat reda på borttappade föremål (dator i väska, resväska, telefoner, nycklar, m.m.) hjälper folk att hitta rätt, och att hamna rätt.
Om du blir avsnäst i din fråga om varför ordningsvakten på krogen ”där borta” gjorde si eller så är det förmodligen för att även om vi står still för stunden är det vårt ”lugn före stormen”.

Ibland får jag ändå höra att jag är dödsnazist, eller fascist, eller nittiotalisternas, hipsternas och Aftonbladet-läsarnas favoritepitet: rasist. Men det är lugnt, jag har hört det så många gånger att jag knappt reagerar på det längre. Det är normaliserat. Jag blir nästan mer förvånad om jag inte får höra det i samband med ingripanden.

Precis som att när ni rör er från en våldsam situation tar mig jag och mina kollegor mot den. För att sedan följas av ”förståsigpåare”, nyfikna och ”anhöriga” som i olika mån lägger sig i.

Våldet (och hatet) har blivit normaliserat, vi är vana att ta en hel del skit, och i extremt stor andel av fallen utan att ens anmäla skiten, eftersom vi vet att Tingsrätten ändå resonerar som så att ordningsvakt, det blir man ju för att missbruka makt och misshandla människor, därför ingår det i jobbet att bli spottad på, slagen, huggen, få kanyler instuckna i kroppen, bli kallad diverse okvädingsord, sparkad, nedknuffad på tågspår, och liknande.
Och även om vi mot förmodan skulle tilldömas skadestånd i Tingsrätten, skulle ändå BOJ (Brottsofferjouren) anse att vårt yrke – precis som Polisens – är ett riskyrke, och man är medveten om det.
Och det är man ju, men det måste väl ändå finnas en gräns för vad som kan anses vara acceptabelt?
En ilsken spottloska på jackan är en sak, blodblandat spott i ansiktet är faktiskt en helt annan historia.

Ett svepande, yrvaket slag från en nyväckt berusad person är en sak, målmedvetet riktat slag en annan.
Och så vidare.

När Ordningsvakter agerar...

När OV agerar lägger folk sig i, men inte i vanliga slagsmål. Hur kommer det sig? (Bild: Aftonbladet)

Så föll det sig en dag att jag och kollegan på en plattform får ett larm om att det ska finnas en ”förvirrad, berusad kvinna med massa väskor”, ett signalement och ärendebeskrivning som ofta innebär hemlös, skrikande toktant, hög som någon form av byggnad… Så icke denna gång, faktiskt.
Det visade sig vara en kvinna vi samtalat med några timmar tidigare på en station inte så långt bort.
Hon var väldigt trött, och humöret varierade med varje andetag i princip.
Påverkad? Helt säkert, men inte av alkohol. Det visade sig senare att hon tar väldigt stark antiinflammatorisk medicin, till vilken en av bieffekterna var just att personen kan uppträda berusat. Hon var även väldigt trött till följd av medicinen.

Vi tog tillfället i akt den här relativt lugna kvällen att prata med kvinnan, som var i princip hel och ren, relativt välklädd och dessutom i flera lager. Hon hade helt enkelt räknat med att sova utomhus i cirka 10 minusgrader. Nåväl, vi pratar med henne, sa kollegan och tog till orda. Det tog några minuter att få kvinnan lugn, men det löste sig genom att kollegan bjöd på en cigg, och så kom berättelsen.
Jag minns inte varje del i detalj, men det var väldigt kortfattat så att hon har förlorat sitt hem eftersom vårdnadstvisten hon sitter i med sin exman har tagit alla hennes resurser. Hon hade två barn i övre tonåren, och ingen av dem ens vill ha kontakt med sin farsa, så hon tar liksom striden för deras skull i dubbel bemärkelse.

Vi pratar en väldigt lång stund med kvinnan och inser att vi har inget lagstöd för att varken avvisning eller omhändertagande, så vi tänker egentligen bara låta henne åka, men hon säger att hon gärna står kvar och pratar en stund i den varma biljetthallen. Javisst, säger vi, samtidigt som jag ringer Trygghetscentralen för att se om de kan skramla fram resurser från Stadsmissionen, kommunen eller någonstans, men där hade vi ingen lycka. Vi provade också ett antal olika journummer, Hemlöshetsjouren och några till, men ingen lycka.
(De har inte öppet på söndagkvällar…)

Vad vi däremot gjorde var att kollegan ringde sin sambo, som plockade ihop ett gäng gamla kläder i någorlunda rätt storlek, några burkar tonfisk, lite kex, en sovsäck, en väska att ha allt i, och två flaskor vatten.
Vi åkte den korta sträckan till mötesplatsen och tillbaka, och gav kvinnan alla dessa saker.

Den tacksamheten var äkta, tårarna var äkta och av glädje.
Känslan av att hjälpa en människa som inte riktigt nått botten, och heller inte vill nå botten, är faktiskt väldigt positiv och skön.

Jag skriver inte det här för att få någon form av beröm eller medalj, jag hjälpte en annan människa, för det är sån jag är som person, och det tar jag med mig till jobbet.

Dock hände det vid ett par tillfällen när vi befann oss på plattformen, med kvinnan och min kollega sittandes bredvid varandra rökandes varsin cigarett, att folk kom fram och började filma.
Den ena personen frågade jag varför han filmade, om han tyckte att hans eget liv var så ointressant att behövde filma en stackars kvinna i behov av vår hjälp. Han försvann.
Den andra höll sig på lite avstånd och jag orkade helt enkelt inte. Men uppenbarligen var ”caset” inte så intressant, för den personen försvann så småningom också.

Till er som filmade. Vad hade ni förväntat er? Att vi skulle slå ihjäl kvinnan? Brotta ner henne?
Blev du besviken när du inte lyckades få cred från polarna för att visa ”hur vakter egentligen är”…?

Well, visa dem det filmklipp du har, för det är precis så vi är.
Typ 90% av tiden.
Resten av tiden städar vi upp röran vanligt folk skapar med hjälp av sina vänner; alkohol och droger.

Civilkurage? Nej, verkligen inte. Bara vanlig medmänsklighet.

Två veckor senare:
”Jag hatar er, era jävla nazisthoror! Jag ska slå ihjäl er!” – Man, 46, med skiftnyckel i handen.

Frustration om 3… 2… 1…

I fredags, när jag egentligen skulle vara ledig, blev det ändå till att jobba, 12h i en bil, med en kollega utan körkort.
Mycket intressant upplägg där, kan jag tycka.
Nu gick det helt okej, ganska lugnt pass och vettig kollega, det är inte alltid man har den turen.

När vi efter ungefär fyra timmar av ingenting satt oss att käka i lugn och ro, får vi ett anrop ungefär halvvägs in i matpausen, vilket förstås redan vid anropet börjar skapa frustration.
”XX från TryggC, kom!”
”XX lyssnar, kom.”
”När ni är klara [med maten] kan ni väl åka till hållplats Xvägen, där ungdomar har kastat snöboll mot buss.”
”Hållplats Xvägen, snöbollskastning, det är taget. Slut kom.”
”Klart slut.”

Hållplatsen i fråga visar sig ligga ungefär 350 meter ifrån där vi sitter och äter, så vi går helt enkelt fram till fönstret, ser busshållplatsen, och konstaterar genast att det är lugnt.
Vi fortsätter äta, och rullar efter rasten dit för att kontrollera av hållplatsen mer noggrant, och konstaterar att inga ungdomar uppehåller sig vid eller i närheten av busshållplatsen. Allt lugnt.

Senare får vi ett jobb bestående i att väcka en person ombord på en nattbuss. Personen vet enligt anropet inte vart han ska eller hur han hamnat där han är.
När bussen väl kommer uppmärksammar föraren oss på att den unge mannen sitter oerhört bekvämt i en sätesgrupp, och har lyckats lämna… spår… efter sig i samtliga säten.
Vi väcker mannen, får ut honom ur bussen så att busschauffören kan fortsätta med sitt. Bussen måste nämligen saneras p.g.a den unge mannens läckage.

Vi pratar med mannen, som visar sig vara runt 20 år, och inte alls hemmahörande där vi hittar honom.
OV: ”Vart ska du nånstans?”
Killen: ”Hem!”
OV: ”Okej, men jag känner ju inte dig. Vart är hem nånstans?”
K: ”Det är mellan… nånstans… typ XX, men inte i YY. [Avstånd cirka 2 mil]
OV: ”Vet du vilken gata du bor på då?”
Killen: ”Det… Det kan jag inte säga, på rak arm…”
OV: ”Okej, men när du brukar åka hem från stan, vart kliver du av då?”
K: ”…*fågelholksminen*
OV: ”Jobbar du på dagarna, eller går du i skolan?”
K: ”Jag går i skola. På Kungsholmen!”
OV: ”Aha! Och hur brukar du åka hem därifrån?”
K: ”Blå linjen…” *fipplar med telefonen*
OV: ”Fungerar telefonen? Du kanske ska prova ringa mamma eller pappa så de kan hämta dig?”
K: ”Mmm… Men vart är jag?”
OV: ”Du är i Y, och har åkte buss hit från Centralen, och vänt i Y2.”
K: *försöker låsa upp skärmlåset, det går inte jättebra.*
OV: ”Nu är det såhär att om du inte vet vart du ska så är det jättesvårt för oss att hjälpa dig.”
K: ”Det förstår jag, ni är schyssta som hjälper mig.”
OV: ”Jo precis. Men du! När du åker blå linjen hem, går du direkt hem eller åker du nån buss eller så?”
K: ”Buss!”
Nu verkar killen klart mer vaken, och det verkar också som att han börjar minnas sin normala resväg, för han talar om för oss efter en kort tankepaus vad hållplatsen heter där han brukar kliva av.
Vi ser till att kolla upp resväg, och får honom att repetera vad det är för linje han ska åka från där vi är, och den han ska byta till ungefär halvvägs.

Han tackar för hjälpen, vinglar iväg mot övergångsstället, ser sig om, korsar vägen i rät linje, och sätter sig vid bussens avgångshållplats.

Slutet gott… =)

Ont & blandat

På sistone har det hänt en hel del för oss ordningsvakter, åtminstone i lokaltrafiken.
Tyvärr kan jag inte delge särskilt många – eller mycket – av de händelser som varit då de av olika skäl ligger på utredningsbordet i skrivande stund.

Jag kan säga så mycket att fyra ordningsvakter vid två separata tillfällen under loppet av tre dygn blev överfallna – av varandra orelaterade – men klarade sig tämligen bra, trots stygn och blodförlust.
Vidare råkade ytterligare två kollegor illa ut då de föll baklänges i en rulltrappa med en frihetsberövad, på grund av den frihetsberövades motstånd.

Även dessa kollegor mår fysiskt förhållandevis bra, vilket glädjer mig.
Sist, men definitivt inte minst, har två kollegor i början av året råkat ut för en hyfsat traumatisk händelse i en av våra ädla förorter.
En ung man kommer fram till kollegorna inne på stationen och ber om hjälp, han säger att han blivit rånad av en man, som finns kvar utanför stationen, på vad som kan liknas vid ett torg.
Kollegorna tar upp jakten på gärningsmannen, som flyr upp för en trappa, håller ena handen som ”på magen”, vänder sig om, och kollegan ser en eldsflamma och hör en knall. Gärningsmannen säger ungefär ”Kommer ni närmre siktar jag bättre nästa gång!” och får fly sin väg.

Givetvis blir kollegorna rejält skärrade av händelsen, men tas initialt om hand väldigt väl av arbetsledare på plats och direkt efter händelsen.
Hur omhändertagandet ser ut fortsättningsvis återstår att se, men vi hoppas förstås på det bästa.
Bägge kollegorna är även i detta fall tillbaka på jobbet.

I min lilla värld undrar jag lite varför man går tillbaka till jobbet efter en sån händelse.
Även om man inte är eller var rädd p.g.a skjutvapen så hade nog åtminstone jag tänkt att ”Fan, det här är nog ändå lite utanför mina faktiska arbetsuppgifter” eller något liknande.
Men jag var ju inte där, vet inte hur jag själv hade reagerat. Mycket möjligt att jag blivit livrädd och börjat gråta.
Kanske inte sannolikt, men definitivt inte omöjligt.

Blev också själv framskickad på ett jobb i helgen, i en av närförorterna, där det enligt radion ska finnas ”en galen man som hotar resenärer och har dragit nödbroms” och det brukar vanligtvis röra sig om ungdomsgäng i någon form, men så icke denna gång.
När vi närmar oss stationen i fråga får vi över radion veta att polisen är på plats, och när vi kliver ner i biljetthallen ser vi två poliser stå med en man som stämmer in på givet signalement (viss färg på klädsel, samt blod i ansiktet). Noterar att de står i L-formation (V-formation också kallad), där poliserna utgör ändarna på respektive bokstav. Mannen är fysiskt lugn men verbalt aggressiv och smått hotfull mot poliserna.
Det verkar, tycker jag, som att han surnar till när han ser mig och min kollega.
Ytterligare en polis kommer in i biljetthallen, men det visar sig att hans kollega är nere på plattformen med en annan polispatrull samt våra kollegor.
Kanske en minut efter detta, en minut av samtal och dialog, passerar några unga killar (16-20 år ca) som jag i normalfallet hade misstänkt för liknande tilltag (hotfulla, dra i nödbroms, m.m.), och som mannen skriker till att

Ey brur, filma! Aina ska göra övervåld! Filma, filma!

Varpå han tar ett halvt löpsteg mot poliserna, som får tag i honom och möts av motstånd och mängder av okvädingsord, sådana ord som vi ordningsvakter får i ansiktet dagligen, men som folk med vanliga jobb säkerligen hör mer sällan riktade mot sig, men poliserna lägger lugnt och kontrollerat ner mannen baklänges, efter att först ha försökt framlänges. Taktiskt och praktiskt väl utfört.
När de lagt ner mannen får de över honom på mage, okvädingsord och skrik fortsätter, liksom spottloskorna – som jag senare fick veta hade träffat en av poliserna i ansiktet i det skedet då mannen sprang emot dem – och han sprattlar med benen.
Jag och den tredje polisen samarbetar och lägger ett benlås, och handfängsel läggs på. Packat och klart?

Inte då! På väg in i polisbilen för transport börjar mannen stöka och sparka mot poliserna, varpå han blir ihopknölad av två poliser inne i baksätet. Bilarna har ju tonade rutor, så jag ser inte vad som händer, men jag kan tänka mig.
Nu verkar dock de unga killarna ha tröttnat på att filma händelsen, när de sett hur mannen betett sig, och telefonerna åker ner i fickan.
De går därifrån, och jag hör dem säga bland annat ”Vilken idiot, fattar han inte att han gör bort sig!?”

”Du är ju…”

Får ett jobb över radion som innebar att en man med permobil skulle vara berusad och sedermera sovande ombord på ett tåg.

Kollegan och jag samtalar snabbt med föraren som talar om att personen finns i mittenvagnen, varpå vi går dit.
Väl i vagnen hittar vi förvisso en sovande berusad man, dock helt utan permobil. Däremot har han en Dramaten-kärra med sig, och vita Lovikkavantar.
Följande konversation tar plats:

Jag: God morgon, nu är ordningsvakten här, dags att vakna!”
Mannen: ”Håll käften!”
J: ”Men inte ska farbror hålla på och vara upprörd över att han blir väckt, det är ju fantastiskt väder ute och du missar det hela…”
M: ”Låt mig sova, din fjolla!”
J: ”Farbror får tänka lite på språket, och helst sluta vara otrevlig också, så kommer det här gå fint serru!”
M: ”Men låt mig vara då, din fjollbög!”
J: ”Nu ska vi inte använda ord vi inte kan ta tillbaka, så följ med mig så får du ta en promenad hem istället.”
M: ”Du är en tjock fjolla! Ta av dig den där västen och batongen så får vi se vad du går för!”

I det här läget fattar jag ett enhandsgrepp om mannens överarm, varpå han kränger en liten smula och jag säger att jag kommer hålla i honom tills jag vet att han kan gå själv.

M: ”Jag är förfan dubbelt så gammal som dig, din pajas, klart jag kan gå!”
J: ”Varsågod då, den riktningen. Akta trappan.”
M: ”Jag ramlar när fan jag vill, hör du det, pajas?!”

Det hela fortsätter någon minut, och när vi hjälper mannen ner för trappen, självklart med honom skrikandes okvädingsord för full hals, hör jag en av två unga killar bakom oss utbrista:
K: ”Men klappa ner honom nu då, han tillför ju ingenting!”

Det är nog första gången en privatperson har sagt åt mig att använda mer våld än vad som krävs, och vi skrattade gott åt deras konversation med mannen när de gick åt samma håll utanför stationen.

Men arbetspasset har bara börjat, återstår att se vad det för med sig…

Framförhållning är en dygd…

Noterar en man som står och samtalar med spärrvakten, uppenbarligen vill mannen ha hjälp att klura ut vilken biljett han ska beställa via sms.

Ungefär fem minuter senare går mannen in genom spärrarna, tokstirrar på mig och kollegan och åker ner för rulltrappan. Det är fem minuter till sista tåget ska gå.

Någon minut senare går vi ner för att kolla så att ingen till exempel ligger och sover.
Alla verkar ha kommit med tåget, så vi vinkar åt föraren och tåget åker.

Kvar på plattformen står tidigare nämnda man och fipplar med sin telefon. Vi informerar om att sista tåget lämnat, och mannen blir tokig, skriker åt oss, och springer iväg…

What to say…

Nystart efter semestern…

Sådärja, då var semestern avslutad med marginal, och jag har nästan kommit in i gängorna igen.

Vi har inte haft några stora grejer att hantera, kollegan och jag, annat än en ”huligan” i min storlek som tyckte det var en bra idé att planka framför oss.
Det hela börjar givetvis med att kollegan försöker prata killen till rätta och förklara att det är bättre att köpa biljett, då slipper man en massa bekymmer som t.e.x att bli klämd i spärren.

Det örat vill man inte lyssna på, utan man försöker slå ordningsvakten i ansiktet istället…
Gör man det så hamnar man på golvet, och beläggs med handfängsel. För kännedom, liksom.

Hans vän försökte givetvis lägga sig i det hela, varpå han omhändertogs, dock under mycket lugnare former.
===

Jag och kollegan klev för några dagar sedan av på en station för att byta tåg, då en kvinnlig resenär talar om för oss att en man (som vi båda noterat genom fönstret när tåget rullade in) är full och beter sig illa genom att skrika och härja. Mannen lyckas ta sig ombord på tåget, men vi hinner göra stopptecken till föraren, och på några sekunder har vi pratat ut mannen ur tåget.
Han är så packad att han har svårt att stå rakt, beslut om omhändertagande enligt LOB fattas, och jag trycker in knappen för samtalsbegäran på radion, får svar från TryggC och ska rapportera åtgärden, då börjar mannen krångla och stöka. Han tar sig nästan ur mitt grepp, men jag lyckas på något sätt byta grepp så att jag har kontroll över hans arm. Dock tappar kollegan sitt grepp och får mannens arm runt nacken/halsen.

”XXXX från TryggC, du skickar samtalsbegäran, kom.”

Stresspåslag, ”måste ju svara”…

Brottningen fortsätter med att kollegan lyckas få sin arm bakom mannens arm och lyckas på så vis ta sig ur greppet. Vi försöker lägga ner mannen, men han fortsätter göra motstånd i knästående ställning.

”XXXX från TryggC, vad är det som händer i YY, kom.”

Än mer stresspåslag. Vi har mannen i ”bockad” ställning, men han gör fortfarande kraftigt motstånd.
Vi lyckas med förenade krafter få ner mannen i liggande position, och handfängslen åker på.

 

OV: TryggC från XXXX, förlåt dröjsmålet. En man frihetsberövad och belagd med fängsel, kom.
TC: Det är uppfattat XXXX, vad är det för rubricering på frihetsberövandet, kom.
OV: Vi har inte riktigt bestämt det än. LOB alternativt gripen, återkommer om en stund, kom.
TC: Sitter med LKC i luren, de vill veta nu, kom.
OV: Taget, kör på en man gripen för våldsamt motstånd. Slut kom.
TC: Polis tillkallad, klart slut.

Vi för mannen, iförd handfängsel, ner från plattformen. Med diverse erfarenheter i minnet väljer vi att ta hissen, för att slippa stå till svars inför polisen för att någon idiot man omhändertagit kastat sig in i väggar, ner för trappor, eller skallat golvet tills de tappat medvetandet.

Väl inne i trygghetsrummet fortsätter smäleken mot mig och kollegan. Tyvärr – för honom – förstod min kollega hans polska svordomar, vilket ledde till en ganska hätsk diskussion som jag inte förstod ett ord av.

Polisen kommer till platsen, gör sin grej, och meddelar att mannen är efterlyst.
Efterlyst, tänker vi, inte konstigt att han gjorde så mycket motstånd.
”Kan du säga vad han är efterlyst för?”
”Javisst. Han är efterlyst för att höras som misstänkt för snatteri.”

Sådärja…

Efterlyst och bildpublicering

För de av er som missat en av de största (och mest sorgliga) nyheterna på sistone så visade Efterlyst bilderna från övervakningskameran på en T-banestation i Stockholm, där en man i sitt berusade tillstånd hamnat på spåret, och såvitt jag förstår tappat medvetandet.
En annan man tar sig ner på spåret, länsar mannens fickor på tillhörigheter, och klättrar sedan själv upp från spåret och lämnar stationen.

Tanken med programmet Efterlyst har sedan starten 1990 varit att hjälpa polisen få in ledtrådar och tips i utredningar som stagnerat, eller i ärenden som av någon anledning är extra uppmärksammade, exempelvis när det handlar om unga offer och/eller förövare.

Reaktionerna har föga förvånande varit starka, och bilder på den misstänkte rånaren har spridits ungefär som en löpeld över Facebook, och gissningsvis även över Twitter.
Men, reaktionerna går förstås åt båda hållen.
I Metro (Sthlm) fredag den 14 september finns dels en insändare (bild, se även Metro PDF sid 26.) och en artikel om samma ämne; att det finns så många kameror, men få som övervakar det kamerorna ser.

För att allting ska kunna vara i realtid skulle det varje minut på dygnet behövas en person per kamera, eller om man effektiviserar, en person på fyra kameror… Faktum är att det här inte på något sätt är nytt, utan har varit så länge jag vetat om att det ens funnits kameror i kollektivtrafiken.
Nu läser jag tidningar som Fan läser Bibeln, men det brukar låta ungefär som att ”Men lös det ‘rååå!” och nästa dag publicerar man svidande artiklar om hur de inte löst ett problem som kanske eller kanske inte existerar.
Ponera att du sitter med en till två kollegor i tolv timmar, och gör allt det som görs på Trygghetscentralen; håller koll på kameror, pratar med resenärer som ringer, pratar med chaufförer, konduktörer, trafikledare och spärrvakter som ringer, hålla kontakt med ordningsvakter och annan trygghets/säkerhetspersonal.
Samtidigt ska du kolla igenom över 1300 kameror. Själv.
Jag förstår att man gör sitt bästa när man väl kan, och de flesta operatörerna är väldigt kompetenta och har väldigt bra förmåga att göra flera saker samtidigt.

Men när jag var på studiebesök på Trygghetscentralen (det ingår i utbildningen hos SL) så ställde jag ganska exakt den frågan, ”Ni har typ 100 stationer, med ett antal kameror på varje. Hur mycket ser ni egentligen?”
Svaret var, inte ordagrant, men löd ungefär ”Inte så mycket som vi vill se.”

Och det är ganska självklart att man inte kan ha folk som sitter dygnet runt och tittar på en station som har typ tre resenärer mellan 20 och 05. Men visst går verksamheten att förbättra; all verksamhet går att förbättra.
Men det är, tror jag, en annan historia.

Vidare läste jag på omvägar att en politiker, miljöpartisten Julia Finnsiö, via Twitter ställt sig i den ringhörna politiker ofta ställer sig i genom att twittra följande:

”Apropå avskummet som rånade den fulla mannen på tågspåret: är det inte så att man, oavsett brott, inte är skyldig förrän man är dömd?”

Och självklart har hon rätt. Ingen är dömd, och risken med bildpublicering är just att personer kan dömas på förhand, både av privatpersoner och senare även i domstol.
Hon får såvitt jag förstår en lektion i polisarbete av YB_sodermalm vilket hon förstås tackar för – på sedvanligt vis – genom att vara politiker…

”Varför hjälper polisen till att sprida bild på en person som ännu inte är dömd? Tänk om någon ser en person som är lik honom, t ex, och reagerar dumt pga den uppiskade stämningen? Uppriktig fråga: hur ni tänker om detta, @YB_Sodermalm?”

Anledningen till att man publicerar en bild är för att man vill ha allmänhetens hjälp att identifiera och/eller lokalisera personen då han är efterlyst för brott. Catfish? Bra.

(För övrigt undrar jag i förbigående vart alla fördömanden av bildpublicering varit vid t.e.x efterlysningen av ”Den nya Lasermannen” i Malmö…)

Men okej, vi ponerar att det är förkastligt att publicera bilder på folk som är misstänkta för brott osv osv.

Jag tänker direkt alla de klipp på YouTube eller på tidningarnas hemsidor, som innehåller bland annat läckage från utredningar, klippta och ändrade filmer, halvsanningar, och så vidare… Ofta filmer som – när det gäller ordningsvakter – bevisligen färgar av sig på tingsrätten, och inte minst allmänheten, eftersom hela händelseförloppet inte är med.
En skillnad är troligen att det [oftast] är privatpersoner som lägger upp saker på bland annat YouTube, men principen torde vara densamma ändå; man ska inte sprida bilder eller filmer på en person som ännu ej är dömd.

Men den stora skillnaden är att i den här filmen har man med hela händelseförloppet från början till slut, kameran är monterad och ingen klipper filmen, det står inga skräniga självutnämnda experter och kommenterar de fel någon eventuellt begår…
Jag gillar när det är skillnad på folk och folk. 😉

Medborgarvittnen och ”förståsigpåare”

Läste nyligen ett inlägg på den läsvärda ovblog.se, som han valt att kalla ”En vanlig dag”.
Tyvärr har han helt rätt i den titeln, eftersom det väldigt ofta låter precis sådär när vi agerar mot en person, eller till och med när vi agerar för en person.

Filmen ses här, men ett tips är att skruva ner volymen innan du drar igång filmklippet.

Jag var som ni förstår inte där, men jag tycker hela ingripandet från OV ser oerhört lugnt och behärskat ut, varken OV eller den frihetsberövade skriker eller härjar förrän en bit in i klippet när den frihetsberövade uppenbarligen får någon form av smärtreaktion.

”Har inte f**king gjort nånting!”
”Ni ska suga kuk, det är vad ni ska göra!”
”Jävla pussy!”
”Har han hotat er med shåttgann eller?”

Hur ofta utsätts du själv för sådant här i ditt jobb, att någon står och filmar det du gör, samtidigt som du har stresspåslag, och dessutom försöker provocera fram en reaktion?
Även om man jobbar i offentlig miljö så är det inte någonstans okej att hålla på som filmaren håller på i det här klippet, det kommer resultera i omhändertagande om man inte har den goda smaken att stå på behörigt avstånd (vilket jag tycker han gör större delen av tiden) och låter bli att försöka provocera den arbetande personalen. Offentlig miljö innebär inte att allmänheten bestämmer, bestämma får du göra i ditt hem.

Varför stannar du inte kvar och berättar för Polisen – som anländer om en stund – om vilket fruktansvärt övergrepp de här vakterna begår mot den man du säger är oskyldig?
Du kliver ombord på ett tåg och fortsätter skrika, oerhört häftig och en smula hög på adrenalin du tillskansat dig genom att se någon göra sitt jobb, och att skrika på den/de som gör sitt jobb.
Du åker hem istället för att hjälpa den oskyldige personen genom att prata med polisen, och jag  gissar att när du väl kommit hem skickar du runt den här jättetuffa filmen till alla dina häftiga kompisar, som tycker du är häftig och det ena med det tredje.

Men det är bra att ni filmar, för väldigt ofta är den här typen av filmer väldigt bra för Tingsrätten att ha tillgång till, eftersom det nästan alltid syns att OV gör allting enligt boken.

PS. Det är lätt att vara ashäftig bakom stängda tågdörrar.
PPS. Det är svårare att vara ashäftig när föraren öppnar dörrarna igen…

Somliga har tur, andra inte. #2

Då har jag återigen via det mer eller mindre eminenta sociala nätverket Facebook snubblat över en länk som visar vad som kan hända när man i berusat tillstånd hamnar på ett spårområde inom tunnelbanan.

Eventuellt känsliga tittare varnas och allt det där.

New York: En man elektrifieras på strömskenan.

Jag har skrivit ett kort inlägg om en liknande film från England, som finns att läsa (och se) här.

Det som fascinerar mig i filmen från New York är att ingen verkar göra ett helhjärtat försök att hjälpa mannen upp, utom kvinnan (?) som lutar sig framåt och räcker fram en tröja eller något liknande.
Oklart om någon ringt 911 i det skedet filmsekvensen visar, men något jag tycker framgår med all önskvärd tydlighet är dels hur otroligt olämpligt och direkt livsfarligt det kan vara att vistas på spåret, och dels av hur stor vikt det är att rätt personal når fram snabbt.

Glädjeämnen!

Ni kanske är bekanta med känslan glädje? Bra, det är en känsla man ska ta tillvara på, om inte annat för att ha bra saker att tänka på i dåliga tider, när saker konstant tycks gå emot en, och man är nere.

Under nattens pass hade jag och kollegan ett ‘case’ som skapade glädje och faktiskt ett visst hopp hos oss bägge.
Hopp låter kanske starkt, men mycket av det jag ser och upplever i jobbet färgar av sig på min person. Till exempel så träffar jag sällan ”vanliga människor” under normala omständigheter, utan det är förmodligen (någorlunda) normala människor under omständigheter som inte är varken normala eller på något vis optimala.
Normal människa, för mycket sprit.
Normal människa, för mycket aggressivitet. Och så vidare.

För mycket sprit betyder nästan undantagslöst också för mycket aggressivitet eller attityd, eller – som i väldigt många fall – generellt ett dåligt beteende, till följd av nedsatt omdöme.
Till exempel att tala om för två ordningsvakter att det är en pistol man har innanför jackan. Dålig idé? Check.

Inatt hittade vi ett undantag.

Fick ett anrop från TryggC om en berusad, utslagen man ombord på ett tåg som snart skulle passera i närheten av oss, och vi gjorde det vi brukar göra; bestämde en plats där ingripandet skulle ske och svarade på anropet att vi tar det på nästa station.
Väl framme och på plattformen har vi några minuter till godo, så vi samtalar lite med några andra resenärer under tiden, och frågan ”Har det hänt något?” infinner sig nästan genast. Vi förklarar då att det eventuellt finns en sovande man ombord på tåget och att vi ska väcka honom för att se till att han mår bra. De verkar nöjda med svaret och ägnar inte vårt ingripande så mycket som en blick när vi kliver in i olika vagnar.

Synen som möter oss i tåget är ungefär följande:
En man, cirka 25-30 år gammal, halvt sittandes i en ”fyra”, dvs. där fyra säten är vända mot varandra, med benen upplagda på motstående säte. Bredvid honom på sätet ligger en iPhone i fodral, med kreditkort och allt.
Mannen har rakat huvud och kraftiga armar, varav den ena är ganska väl tatuerad.
Klädseln påminde lite om vad diverse bråkstakar brukar ha på sig, och vi befarar väl det värsta; att han – utifrån vad vi ser och initialt upplever – kan vara påverkad av narkotika.
Vi förbereder oss mentalt på att det kommer bli åka av.

Vi försöker kommunicera med mannen samtidigt som vi försöker väcka honom, bägge dessa saker utan någon egentligen verkan mer än att han grymtar lite när kollegan gnuggar honom över revbenen.
Beslut fattas att han behöver friskluft, och hur som haver kan vi lika gärna väcka honom på plattformen så att de övriga resenärerna får fortsätta mot sin destination.
Vi tar tag i mannen, som självklart är totalt lealös och således oerhört tung, men vi lyckas efter lite bökande få ut honom i mittgången i någon form av Z-liknande ställning. Han vaknar till, och vi pratar med honom. Talar om att vi är ordningsvakter, att vi ska hjälpa honom ut i friska luften, och att han gärna får hjälpa till genom att använda sin tidigare inlärda förmåga att gå. Och med lite möda och stort besvär får vi ut mannen ur tåget och ut på plattformen, där vi promenerar honom i någon minut, tills han blir så pass klar att vi kan prata med varandra.

När vi kommit ett hundratal meter skärper han upp sig så pass att vi vågar släppa honom utan att behöva riskera att han faller ihop som en tom mjölsäck. Han säger vad han heter, och svarar till och med på frågan vart han bor utan att knysta och gnälla om diverse mänskliga rättigheter. Kollegan tar då fram mannens telefon ur sin ficka och frågar om han känner igen den, vilket han verkar göra då han verkar blir glad och frågar oss vart vi hittade den.

”Jo, alltså, du satt och sov med den i handen…”
”Åfan, gjorde jag? Jävla tur att ni hann först då, så den inte blev stulen! Tack!”

Bara en sån sak.

Sedan använde han telefonen för att ringa sin sambo, som tydligen ringt ”några” gånger under kvällens lopp utan att få svar av något annat än telefonsvararen.
Hon grät nästan av lycka när han ringde, för hon hade varit orolig för hans skull. Mannen räcker över telefonen till min kollega, som får höra vilka snälla, bra och trevliga människor och ordningsvakter vi är, som tar hand om folk som råkat hamna i situationer de normalt inte hamnar i.

Skulle du vilja ha kvar din telefon? Att inte Somna på tåget med telefonen i handen kan vara ett hett tips då.

Vi promenerar iväg med mannen och hittar en taxi, som tar honom hem.
Han avslutar genom att säga att han kände sig oerhört väl behandlad av oss, och med glimten i ögat att
”Jag ska nog somna på tåget oftare!”

Klockan var strax efter midnatt, vårt arbetspass hade precis passerat halvtid, men resten av natten förflöt utan att vi hade något av vikt att göra.

Jag hoppas helgen fortsätter vara såhär trevlig för min, mina kollegors, och självklart för er del också.

Gerillakrig eller pojkhyss i Tensta?

Närpolisen i Tensta hävdar bestämt att det inte rör sig om något ”gerillakrig”, vilket var ordet som användes i diverse tidningar för att beskriva situationen i Tensta.
Citatet ”gerillakrig” kommer – enligt tidningarna – från ett befäl på LKC Stockholm.

Det får vara som det är med benämningen av det hela, men personligen tycker jag det är lite lustigt att Näpo:n i sådana här finfina områden aldrig utsätts för någonting, men när ”utryckningen” kommer dit så blir det ett jävla liv.
Det finns säkert vissa skillnader i bemötande, men jag tror en bidragande orsak är en undermedveten mjäkighet hos näpo, att de inte vill ”stöta sig” med traktens ungdomar. Och jag förstår det.
Men ni hjälper de inte de tusentals andra ungdomar som – enligt er själva – sköter sig genom att skydda deras kompisar/bröder/kusiner eller vad det nu är, snarare tvärtom.
”Hur kommer det sig att någon aldrig skriver om alla oss som sköter oss?” kanske de undrar…

Det är en fråga jag själv ställt mig flertalet gånger rörande min egen yrkesgrupp och hur vi framställs i media.
Jag förstår frustrationen när rapporteringen gör gällande att det är 100% as.

Nu är det förvisso ett tag sedan jag var i just Tensta, men det här ‘sociala ansvaret’ de här folkgrupperna sägs vara så bra på att ta… verkar inte fungera. Alls.
Hur kan en 10-åring få springa omkring en bra bit efter midnatt?

Jag vet bara ett fåtal ställen i världen där småkillar springer runt fritt, och det råkar vara just krigshärdar, eller socialt och ekonomiskt utmärglade länder.
Sverige är ingetdera, begrips!?

Och din lilla *biiip*, om du kastar sten på vakter eller polis, och sedan springer… Är du man, tycker du?
”Ni kan aldrig springa ikapp mig!” brukar det heta.
Eller: ”Kom och ta mig då, Aina!” för att sedan springa runt ett hörn till 40 kompisar…
Nej, du är för feg för att låta mig komma ikapp.

Och hur har du tänkt få den hjälp du behöver när du springer runt och är maskerad?
Jävla kioskmongo.

Uppdrag: Midsommarhelg

Hej på er!

Jag vet inte om jag nämnt det, men jag är sedan unga år något av en nattmänniska, vilket återspeglat sig i de senaste årens val av tjänstgöring. Under mina dryga tio år i branschen har jag jobbat dagtid i kanske totalt två år.

Idag, midsommarafton, gör jag ett undantag och kör ett extrapass på de för normalt folk behagliga tiderna 09-17.
På lördag och söndag kommer jag också att jobba dagtid, 12 timmars-pass i bil. En riktigt bra kollega är garanterad på lördagen åtminstone, ser fram emot att jobba med honom igen. Min glassbudget för passet ligger på 100:-, men är ytterst flexibel.

Jag misstänker att den största delen jobb i helgen kommer vara ungdomar, främst med utländsk bakgrund, som kanske inte har den traditionella anknytningen till midsommar som många infödda har. Utöver det tror jag väl att hemlösa får mycket av vår fokus, men jag kan förstås ha fel och allting kaosar ur…

Så, när ni tar den första tuggan på sillen och törstigt kastar i er den första nubben, så står jag på en (förmodligen tom och öde) station någonstans och erbjuder trygghet till de som trotsar traditionerna, och till de som inte har någon att upprätthålla traditionerna med.

Jag önskar Er allihopa en glad midsommar!

Dans runt midsommarstången. Foto: Peter Westrup (imagebank.sweden.se)

Och ni som ska ut i trafiken; vänta med det tills ni är både nyktra och utvilade. Midsommarhelgen brukar kantas av svarta rubriker om trafikolyckor.

PS: Jag återkommer efter helgen med vad jag tror blir en ganska mager rapport om helgens arbete.

PPS: För övrigt har jag hittat en köpare till våra JAS-plan…
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/syrisk-stridspilot-flydde-med-mig-plan_7295987.svd

Datainspektionen: Ej brott mot PuL registrera klottrare

Jag sitter och läser en artikel på DagensJuridik.se om att DI (Datainspektionen) har konstaterat att det bevakningsbolag som SL anlitat för klotterspaning inte begått något brott mot PuL då de registrerat viss information om gripna och/eller kända klottrare. Artikeln finns att läsa här.

Jag kan inte annat än tycka att det är ett nyktert och sunt beslut från DI:s sida, dels eftersom de själva gav klartecken för samarbetet (och samrapportering) mellan SL och det aktuella bolaget så pass långt tillbaka i tiden som 2005.
De borde kanske haft invändningar då, nu är det ju i mina ögon lite sent att göra nedslag på saker man själv godkänt sju år tidigare. Men samtidigt sitter jag ju inte inne med alla detaljerna utan är hänvisad till det som står att läsa i diverse publikationer, och på internet.

Det fanns ett liknande system innan Internet fanns i var mans hand. Det var på tiden då jag jobbade som butikskontrollant/butiksväktare, i början av 2000-talet. Vissa butiker hade då för vana att fotografera den gripne och sätta bilder märkta med namn, ålder samt det tillgripnas värde i en pärm, och när man gjorde sina första pass i butiken tittade man helt enkelt i pärmen, någon kanske man kunde känna igen och hålla ett extra öga på.

Men när det pärmen är så full med sidor (9 bilder/sida) att den inte går att ställa in på sin plats i hyllan utan att man först klämmer ihop den så är det i princip omöjligt att ens gå igenom den för det första, och för det andra känns det som en sjuk förväntning att man förutom att hitta ‘nya’ tjuvar ska minnas ett par hundra stycken utifrån en bild man sett i några sekunder. Bättre då att låta den administrativa personalen sköta eventuell registrering (om man nu ska registrera något alls) och själv få jobba med det man är bäst på, eller åtminstone anställd för.

Som jag förstår det lagras det i SL:s klotterdatabas inga bilder på personer, utan på ”tags”, märkta med datum, samt signalement på den gripne/misstänkte gärningsmannen.

Jag tycker personligen att det är oerhört skönt att när man stöter på en misstänkt klottrare, eller färskt klotter, så ringer vi bara ett samtal så tar någon annan hand om det. Det känns som att vi har att göra så det räcker ändå.

Själv vet jag knappt hur en klottrare förväntas se ut, men även om någon förklarar schablonbilden för mig så finns det säkert ganska många undantag.
Vidare tycker jag personligen att graffiti – väl genomförd och planerad – är betydligt snyggare än det mesta man ser benämnas som ”modern konst” och kosta mångmiljonbelopp.
Vad tycker du själv?

Graffiti vs. konst

Konstverket till höger är Mark Rothko’s ”Red, Yellow, Orange”, målad 1961. Den såldes av auktionshuset Christie’s den 8 maj i år för den smått fantastiska summan $86,882,500. Nästan 87 miljoner dollar således.
Konstverket till vänster återfinns i all sin glans i ett övergivet hus i mellansverige. Konstnären är för mig okänd, men jag gissar att det står i verket…

En jobbvända bland jobbvändor…

Min helg har sett ut ungefär såhär:

* Avstyrt en misstänkt våldtäkt som snarare visade sig handla om att kvinnan inte ville återlämna nycklar till sitt ex, i kombination med svartsjukedrama. Upprörda känslor, och uppenbarligen lite dåliga erfarenheter av ordningsvakter.
”Han blir aggressiv när ni står här med era västar och syns…”
Eh, okej… Är det nu jag ska bli rädd, eller…?
Hur som, slutet gott, allting gott.

* Får anrop på radion om en man liggandes på en bänk på en station i närheten av oss, beger oss i dit i maklig takt. Klockan är runt halv fyra på morgonen. När vi närmar oss går ropet ut från TryggC att ”Det ser ut som att den sovande mannen blir muddrad… ja, nu vaknar han till… gärningsmannen har (diverse kläder) på sig, offret har lagt sig på golvet igen…”
När vi kommer till platsen kan vi förstås inte hitta gärningsmannen, som i likhet med många andra modiga människor före honom sprungit som en gasell från platsen.
Den rånade mannen omhändertas enligt LOB, talar om att han skäms och har ångest.
Mannen blir blå i ansiktet, varpå ambulans tillkallas.

* Avlägsnat en person som krävde att få läsa min ”27:a” (PL§27-rapport) rörande ett annat ärende, när hen vägrades detta hävdade hen ”mänskliga rättigheter” och försökte slita åt sig pappret. Hen förstod inte begreppet integritet…

* Avvisade en person som tyckte det var lämpligt att kasta en skakad läskburk i golvet så att den sprängdes och stänkte läsk på andra resenärer. För detta blev jag hotad till live, tackar som frågar.
Fast det slutar förstås inte där… när den unge mannen blir ivägsläpad av sin kompis är han så arg att han skriker så att det hörs över hela stationen, vilket gör att fler och fler människor kollar på honom, vilket i sin tur verkar göra att han måste vara ännu häftigare… Han ska då sparka på panelen som sitter mellan de olika rulltrapporna, men felbedömer det hela och missar så grovt att han med stödbenet halkar i sin egen läskfläck och faller handlöst till golvet.
Inte ett öga torrt i lokalen. Alla skrattade.

* Omhändertar en person som från början försökt använda sin mobiltelefon (avstängd) som Access-kort i spärrlinjen. Det gick inte jättebra för honom, men då det är mycket folk på stationen försöker vi snarare tala mannen till rätta, men efter tre-fyra försök med olika kommunikativa strategier blir mannen omhändertagen enligt LOB.
Väl inne i Trygghetsrummet tar denna dialog sin plats:
Mannen: ”Allså… *hick*… Får jag…
Jag: ”Vad får du?”
”Får jag ringa någon? Mamma?”
”Ja, visst får du det, men är mamma verkligen vaken såhär dags?”
”*snyft* Då ringer jag PAPPA då!”

* Pratade med en berusad hemlös, han beklagade sig över att jag får snusa inomhus när han inte får röka inomhus.
En annan man hör vår dialog och utbrister:
”Man får inte göra någonting alls i Sverige längre. Jävla Gestapo-Sverige!”
Jag valde att ignorera honom, av så många skäl…

Hur var din helg?

%d bloggare gillar detta: