Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: Ordningsvakt

Det ena och det andra

Hej allihopa!

Och till eventuella nytillkomna läsare får jag säga välkomna, hoppas ni hittar nåt läsvärt här.

Jag har varit sjukt dålig på att skriva på sistone (sedan den 28/12 -13, då jag skrev om Elin, som ‘larmade’ om en påverkad person på Fridhemsplan) och det är faktiskt riktigt dåligt med så pass långa uppehåll.
Men som ni säkert förstår så finns det orsaker till uppehållen i informationsflödet; det klart tyngst vägande är bristen på intressanta händelser, ett annat är motivationen. Inte för bloggen, den är oförändrad, men för arbetet.

Egentligen inte för arbetet i sig heller, utan för arbetssituationen som den ser ut.
Men det ska jag inte tråka ut er med en söndag som denna; det gör jag någon annan gång.

Klockan är drygt 06:30 på söndagsmorgonen, om cirka sex timmar spelar det svenska hockeylandslaget final i OS, och för cirka fyra timmar sedan slutade mitt arbetspass.

Ändå sitter jag här, och vet inte riktigt vart jag ska börja, för de här senaste dagarna har varit ganska händelserika, om än inte på dramatiska händelser i överflöd, så likväl händelser.
Den kronologiska ordningen på saker och ting har jag faktiskt i skrivande stund ingen riktig koll på, men det ger sig säkert med tiden. (pun intended). 😉

Under de åren jag jobbat i tunnelbanan har jag ändå spenderat en totalt sett ganska lång tid i diverse avräkningsrum, eller trygghetsrum som de numera kallas. Den längsta sammanhängande perioden är ungefär tre timmar, då jag och kollegan för ett antal år sedan på samma station, i samma rum, hade tre personer omhändertagna samtidigt. Den totala väntetiden då uppgick som sagt till cirka tre timmar.
Härom dagen var vi på håret att slå det rekordet.

Vi hann knappt anlända till stationen där vi spenderar passets första tre timmar innan vi hittar ”Bengt” (som givetvis inte heter Bengt på riktigt) sittandes likt en säck potatis på en bänk i biljetthallen. Vi konverserar farbrorn och ställer några enkla kontrollfrågor: Vad heter du, var bor du, vet du var du befinner dig nu, och ibland kryddar vi till det med att fråga om de av en händelse är Bajare också… Oavsett svaren på de tre första frågorna är Bajen-temat väldigt ofta något som slår an toner hos våra ‘klienter’.
Vad det säger om Hammarby-supportrar vet jag inte,
men det säger åtminstone att många av våra ‘klienter’ är Hammarbyare.

Hur som haver, Bengt lyckas efter mycket om och men ge oss lite svepande svar på frågorna; ”Bengt”, ”sschwammel*hick*vägen” och vi är tydligen på ”*en station HELT åt helvete*”.
Bengt kan knappt gå, så trots att han bor bara några stationer bort, väljer vi att omhänderta honom enligt LOB, eftersom vi bedömer att han inte kan ta hand om sig själv.
Vi ropar upp TryggC och meddelar ärende, plats och åtgärd, TryggC tillkallar polis, och nu börjar det.
Väntan.

Bengt är förvisso en talför herre, dock i likhet med många andra i berusat tillstånd oerhört repetitiv, han är ”en snäll kille egentligen” tydligen – och det är ju bra – men han har ju blivit ihjälslagen av polisen förut, för så gör de i Malmö… Det är möjligt att jag råkade säga något om Malmös demografi här, och att det i sådant fall inte gjorde så mycket att polisen slog ihjäl folk där… vilket hypotetiskt sett skulle kunna lett till reaktionen ”Ni hatar ju förfan människor!”… Det är också möjligt att Bengt helt saknade humor.
Hur som haver, där står vi i godan ro med Bengt sittandes på backen, när det hörs rop från korridoren utanför dörren, varpå kollegan öppnar och kollar läget.
Utanför dörren står en resenär, som fått veta av spärrvakten var vi befann oss, och denna man vill uppmärksamma oss på ytterligare en berusad man som finns på plattformen.

Kollegan finner råd, och går själv ner på plattformen för att göra en första bedömning. Det slutar med att han kommer spatserande med nöjda steg på tillbakavägen, framför sig har han en mycket kortväxt herre kring möjligen de 60 fyllda, och vi nickar till varandra, kollegan och jag: LOB.
Återigen radiokontakt med TryggC för att meddela förändringen i läge, och för att det nästan gått två timmar sedan vår initiala LOB. Det är faktiskt, måste jag säga, ovanligt lång väntetid, utifrån mina erfarenheter.

Bengt fortsätter förstås mala på, om Bajen, Nacka Skoglund, att han röstar rött, och det näst mest underhållande är att han där och då proklamerar att Bajen ”på måndag” ska värva Zlatan. Det föranledde skratt hos alla utom Bengt, som såg uppriktigt förvånad ut över att vi skrattade åt en sådan fantastisk värvning.

Det föranledde också slutligen kvällens höjdpunkt, när vår andra LOB – ”möjligen” påverkad av låt oss säga metadon – vänder sig till min kollega, och lugnt och stilla säger:

”Det är därför jag inte hänger med alkisar. De håller aldrig käften, de idioterna.”

Efter mycket om och men blev det avlösning även i denna Bregott-fabriken, då polisen anlände.
Någon på LKC hade dessutom den ypperligt goda smaken (jag drabbas sällan av det ni kallar ”tur” nämligen) att till vårt lilla hörn i Avskräde City sända två fullgoda poliser, samt två kvinnliga aspiranter av det absolut vackraste slag.
Vad som hände med våra LOB:ar minns jag inte riktigt (de fördes till BAS, kollegans anm.) men aspiranterna var blonda. Den ena hade örhängen som var som små glittrande snöbollar med pyttesmå ”piggar” på.
Men vem lägger märke till detaljer…

Efter detta spektakel går vi ut till en närbelägen Subway-restaurang, och vi hinner nästan tänka tanken på försenad ”lunch” när radion går igång.
På ett tåg som passerar oss om ett par minuter finns ”en påverkad kvinna som eventuellt har gjort ner sig”.
Tänk dig en vågskål. Eller ja, två skålar rent tekniskt, men en vågskål har två skålar… Hur som helst; i den ena lägger du en efterlängtad måltid, i den andra en nedkissad fylla… Du väljer också fyllan? Bra!

Vi möter upp tåget, och hittar kvinnan efter febrilt pekande, stirrande och ropande från resenärer.
Jag: ”Hej fröken!”
Agneta: ”Hej.”
”Hur mår du?”
”Bra.”
”Är det helt säkert? Du vinglar ju där du sitter…?”
”Jo… Bra.”
”Men vet du, vi ska nog gå ut och ta lite luft, vad säger du om det?”
”Nej.”
”Okej, jag har frågat. Nu går vi och tar luft.”
Och Agneta – som förstås också heter något annat – följer med ut på plattformen som av en händelse är just utomhus.
Vi pratar med henne och kommer fram till att även hon med god marginal uppfyller kraven för LOB, men vi är ju faktiskt så hungriga att det gnager i både mage och huvud. Vi planerar helt enkelt att avlägsna henne, när hon börjar skrika och fräsa, som en besatt, och vi omvärderar med viss sorg det hela till att bli en LOB.

Väl inne i Trygghetsrummet framkommer vissa konstigheter, som att hon har tre olika plånböcker i sin ägo, varav två är tomma, och att hon har typ två eller tre jackor på sig.
Hon somnar dock ganska omgående, men sover ryckigt och benen rör sig ungefär som att det skulle vara ett EP-anfall på gång, och andningen påverkas. Fan i helvete. Om hon inte gjort i byxan redan på tåget så gjorde hon det åtminstone framför oss, självklart inte av fri vilja utan som ett utslag av den någorlunda akuta statusen.
Hon vaknar och skriker av smärta rakt ut, och hon klagar över bröstsmärtor.
Dock är det inget ovanligt hos människor i så att säga den delen av samhället hon kan tänkas tillhöra, men vi måste helt enkelt ta det på allvar.
Kollegan ropar upp TryggC och meddelar statusändringen, att kvinnan verkar vara i behov av vård, och ambulans tillkallas. Vi låter Agneta somna om, men sömnen är fortfarande ryckig, andningen extremt ytlig och pulsen hittar jag inte på hennes handled.
Jag väljer att inte leta på halsen, dels för att hon ju andas, och dels för att det är en kvinna. Om hon dessutom skulle vakna när jag sitter så vet jag inte alls hur hon reagerar på det, och jag är inte beredd att ta antingen en eventuell spark mot skrevet, eller en eventuell anmälan om någon form av brott mot kvinnan.

Så, vi kollar andningen medan vi inväntar ambulansen, som snart nog anländer.
De får fart på kvinnan (de har bra knep), och ska sätta henne på båren. Då går det åt helvete.
Kvinnan far ut med armar och ben mot sjukvårdarna, sparkar och slår, skriker och spottar.
Vi håller fast det vi råkar stå närmast, och den ena av sjukvårdarna står lite inkilad mellan väggen och bårens sida, jag får tag i en armen då jag står vid bårens huvudände; kollegan tar bägge benen, men hon fortsätter härja.
Sjukvårdarna pratar med henne, säger ungefär att ”om du inte är lugn så blir det ingen ambulans, då blir det polis”, och det har ingen märkbar effekt.

Kollegan däremot, visar sig besitta magiska krafter.
Han säger exakt samma sak, men med andra ord, och Agneta ligger som genom ett trollslag på båren och vill självklart åka med till sjukhuset… Bälten spänns, papper byter ägare, båren lastas in, och ambulansen lämnar.

Mat, tänker vi, satan vad gott det ska bli med mat.
Restaurangen vi tänkte besöka hade stängt för kvällen, och vårt schema säger att vi ska förära en annan station med vår närvaro, så vi beger oss ditåt med planerat matuppehåll på en Max-restaurang (ni ser temat här va?), och vi beställer maten i god ordning, och får den levererad. Vi sätter oss ned.
*bip bip* hörs från radion, som signal att någon sänder.
”XX från TryggC, kom.”
(med märkbart irriterad röst): ”XX, kom.”
”Ledsen att behöva bryta er lunch, men vi har en lokalbana i Y med en berusad ombord. Kom.”
”Taget, Y och berusad på lokalbana, vi åker på det. Slut, kom.”
”Tack, och klart slut.”

På gott och ont var tåget inte där när vi anlände, så till slut fick vår mat.
Det var kanske den godaste burgaren jag ätit sedan jag grillade själv i somras.
Och de äckligaste pommes frites på oerhört länge.

Allt det här under en dag…
Fredagen hade även den sina vedermödor, men det är en historia för en annan dag.

Slutligen, en lapp (A4) vi hittade på en plattform. 🙂

Smile - You're loved

Annonser

Proportionaliteter

Härom veckan fick kollegan och jag ett jobb, som över radion gick ut som ”berusad, sovande man ombord på buss”, en buss som hade sin slutstation ungefär tio minuters körning ifrån vår position.

Himlen är färgad mörkt lila med det där karakteristiska gula ljuset strax ovanför horisonten. Solen bryter igenom molnen där borta, men det kommer regna snart.

Vi anländer till slutstationen, och hittar överraskande snabbt den aktuella bussen. Alla bussar i SL-trafiken är numrerade, och förmodligen finns det någon form av metod i numreringen, men hur som haver; ett nummer att identifiera bussen med är något som hjälper oss där det finns flera bussar parkerade.

Vi konstaterar att ingen busschaufför finns i syne, och personen ombord bussen har givetvis vaknat och står vid den främre dörren, tittar ut genom vindrutan och vinkar glatt när han ser oss.
Jag förklarar genom den stängda dörren att vi ska försöka få tag i en chaufför som kan låsa upp dörren, så att vi slipper dra nödöppnaren, vilket ändå skulle göra att vi måste få tag i en chaufför.

Vi kontaktar trygghetscentralen, som kontaktar bussbolagets arbetsledning, som bläddrar i sina turlistor och får reda på vem föraren är, ringer föraren, och sen kommer han springande.
Men innan han kommer springande (efter cirka 5-6 minuter) har vi nödöppnat dörren och fått ut den inlåsta passageraren, som var väldigt tacksam, och på förvånansvärt bra humör. Berusad? Kanske kvällen innan…

Vi anropar TryggC, meddelar att passageraren är ute ur bussen,
men att dörren numera är olåst eftersom vi nödöppnat densamma.

Nu till själva essensen, det som faktiskt kom att få både mig och kollegan att fundera ganska mycket. Eller, det är i princip två delar i essensen; en om straffansvar, och en om skyldigheter inom arbetsuppgiftens ramar.

Jag misstänker att chauffören hade sin rast efter just den turen med den sovande mannen, men om det nu är ett problem att folk sover ombord på bussen, borde man inte som chaufför stanna kvar vid bussen till dess att ordningsvakterna anländer, för att till exempel öppna dörrar, svara på lite frågor om personens eventuella uppträdande innan han eller hon somnat, och så vidare?

Vidare undrar jag ju också huruvida det kan bli aktuellt (hypotetiskt, åtminstone) med åtal för olaga frihetsberövande, alternativt någon form av tjänstefel, eftersom busschaufförer faktiskt är trafiktjänstemän.

Gärningen är glasklar, eftersom personen är inlåst i bussen när vi kommer.
Han kan förmodligen ta sig ut själv genom att använda nödöppnare inifrån, alternativt glashammare, men i det aktuella fallet kom vi inte så långt.
Uppsåtet är lite mer oklart för mig, men jag funderar på det här med såkallat likgiltighetsuppsåt.
Låt oss nu leka med tanken att personen inlåst på bussen har en sjukdom – vilken som helst – där antingen sjukdomstillståndet i sig, eller dess efterdyningar, medför panikkänslor.
Du kan som busschaufför osannolikt känna till det, men ändå lämnar du personen ensam i bussen, och själv finns du inte ens i närheten av bussen.
Finns det något uppsåt alls, eller är det bara ogenomtänkt att lämna en person vars status man inte känner till, inlåst i en buss för okänd tid framöver?

Nu hände ju som sagt ingenting, mer än att personen på bussen hann vakna och var utvilad och glad, men exemplen är många där liknande saker hänt, och personen på bussen inte alls varit lika glad och trevlig
som den här mannen.

Jag vill bara lyfta frågan:
När slutar busschaufförens ansvar för sin resenärer?

Och vidare, det är fortfarande inte förbjudet att sova i kollektivtrafiken (men ofta olämpligt), så hur står en inlåsning i proportion till ”förseelsen” att vara påstått berusad och sova?

Ordningsvakter ersätter poliser i offentlig miljö

Till er som följer bloggen, eller ja, läser den, alternativt får någon form av meddelande när något nytt skrivits (det vore konstigt om ni fysiskt följde bloggen…) vill jag rikta en liten ursäkt för att jag inte skrivit särskilt mycket på sistone.
Det har sina förklaringar. Den främsta och tydligaste är att det varit väldigt lugnt för min del på jobbet, och det lilla som hänt har inte riktigt varit värt att ta upp. Slentrian tror jag det kallas med bildade människors språkbruk.

På gott och ont beror det också på att en del saker har hänt (och inte hänt) i mitt privatliv, och jag låter det stanna där.

Däremot har jag inte undgått nyhetsflödet under tiden, och den hetaste potatisen den senaste veckan måste nog vara förslaget från Ann-Christin M Nordström, som är gruppchef på Stockholmspolisens ordningsvaktssektion, att ordningsvakter ska ersätta poliser i offentlig miljö.

– Om man använder dem på ett bättre och effektivare sätt så skulle poliser kunna nyttjas till det som de är utbildade till, säger hon till DN.

Som ett lyckat exempel ser hon Stockholms tunnelbana.

– Du behöver bara titta nere i tunnelbanan i dag, hur många poliser ser du där? Det är bara ordningsvakter och de sköter det uppdraget på ett alldeles förträffligt sätt, säger hon.

Jag tycker i sak att hon har rätt.

Varför ska en polis, med några års studier i ryggen behöva ‘lösa av’ mig för att köra in en berusad person till sjukhuset eller fyllecellen?
Samma polis kan istället exempelvis lägga tid på att genomföra förhör med brottslingar, husrannsakan, eller larm om lägenhetsbråk, eller misshandel på en skolgård… exemplen kan göras många.
Med samma logik finns det således inga för mig uppenbara skäl till varför polisen idag bemannar till exempel Medborgarplatsen och Stureplan med mobila kontor och extrapersonal, när den uniformerade biten likväl kan skötas av ordningsvakter, eventuell med någon polisman i bakgrunden för att vara ”på den säkra sidan” så att säga.

Sen vet jag inte hur förslaget rent konkret är utformat, och hur djupgående det är, men i dagsläget är alla ordningsvakter (nåja, nästan) anställda av ett privat bolag, vilket i sig är skumt, att privata intressen kan ta betalt för myndighetsutövning. Låt oss då leka med tanken att det här förslaget klubbas igenom, och helt plötsligt står jag, Kalle, Linda, Serdal och Jonas i Humlegården, för att det är mycket folk där som förtär alkohol. Så långt, inget konstigt.
Problemet uppstår först när man börjar titta i den hierarkiska ordningen.

I dagsläget kommer vår lön in på konto ett bestämt datum, från vår privata arbetsgivare.
Vår arbetsgivare får sina pengar från sina kunder; centrumanläggningar, kommuner, och sjukhus är nog de allra vanligaste ordningsobjekten hos våra arbetsgivare. Gissar jag, jag har inget faktaunderlag alls här, men det är egentligen oväsentligt. Lägg därtill idrottsarenor (Friends, Tele2, Globen, Hovet, m.fl.) och SL.
Jag tror inte Ann-Christin förväntar sig att de privata företagen helt plötsligt börjar bjuda på hundratusentals bevakningstimmar runtom i landet, det tror jag inte.
Ska kommunerna nu tvingas betala för något som tidigare varit gratis?
Eller, kommer polismyndigheten införliva ordningsvakterna i sin egen organisation?

Själv ser jag gärna att ordningsvakten som institution bäddas in i respektive polismyndighet, mestadels på grund av att myndighetens möjlighet att fortlöpande kontrollera sin personal förbättras avsevärt, och vår uppgift gentemot det allmänna skulle bli tydligare. Framförallt i krogar runtom skulle miljön för besökare förändras, och det är min fasta övertygelse att det skulle vara en förändring till det bättre. Inget mer ”Sorry, inga gympadojjor här…” eller liknande svepskäl för att neka inträde.
Nackdelarna då? Ja, såhär på rak arm ser jag inga direkta faror, annat än den potentiella möjligheten till den i media så ofta kritiserade ”kårandan”, men jag tror ärligt talat inte att det är något negativt med kåranda i ordets bemärkelse.
Om kårandan däremot innebär att man begår brott (som att köpa vapen, Expressen…) så är den förstås negativ.

Jag tror dock att det kommer dröja väldigt lång tid innan ordningsvakterna blir något annat än den fula kusinen från landet vad polismyndigheterna beträffar, för om man ska införliva tiotusen ordningsvakter i en myndighet som idag består av över 25000 anställda så kommer det kosta en hel del pengar i form av viss omorganisation, och sedan ska vi inte tala om arbetsmiljöansvaret…

Hur som helst är jag väldigt positiv till förslaget som sådant, för det innebär att åtminstone någon med högre befattning än ”vanlig polis” faktiskt har ett gott öga till ordningsvakter, och uppmärksammar det jobb vi gör, och dessutom ofta gör det väldigt bra.

Tick, tack. Tick, tack.

Det här inlägget behandlar något av det jobbigaste vi som ordningsvakter kan ställas inför.
Det handlar inte om snorungar med attityd.
Det handlar inte om narkomaner som gett upp på livet.

Det här är en berättelse om hur två kollegor, vi kan kalla dem Johan och Thomas, får ett larm som kommer att förändra deras respektive liv.

Det är en torsdag i maj månad, solen har efter en seg start lyckats ge oss våren åter, och med våren kommer också människorna; de tokiga, de härliga, de galna och de glada.
Johan och Thomas står i en biljetthall på en station i de centrala delarna av det vårsköna Stockholm, och gör det ordningsvakter gör, när det kommer fram en till synes stressad person till dem.

Personen talar om för de båda ordningsvakterna att det utanför stationen finns en man som fått hjärtstopp!

Personen leder kollegorna i rätt riktning, alla tre springandes, och när de kommer fram till den liggande, äldre mannen upptäcker de att en annan privatperson redan inlett HLR genom bröstkompressioner.
Eftersom de inte vet hur länge han har gjort kompressioner ger de honom avlösning och delar uppgifterna sinsemellan; den ena sköter kompressionerna, och den andra sköter inblåsningar.

Folk har samlats runt omkring händelsen, säkerligen av nyfikenhet, men visar mycket god hänsyn mot den drabbade och de arbetande människorna.

Insatsen pågår i ungefär fem minuter enligt kollegorna, tills ambulans och räddningstjänst anländer och tar i egenskap av proffs över återupplivningsförsöken.

Ambulanspersonalen lyckas få igång mannens hjärta och andning, efter gott förarbete.
Mannen förs med högsta prioritet till akuten.

Kollegorna låter hälsa, till de som var på plats (och eventuellt läser detta), och till alla andra:

Tack till alla inblandade! Bra jobbat! Idag räddade vi liv tillsammans!! ❤

Jag vill tacka kollegorna för att delar med sig av sin berättelse, och för ett mycket väl utfört arbete!
Jag hoppas också att den här händelsen uppmärksammas på rätt sätt.

Relaterad läsning:
http://hlr.nu/
http://www.vardguiden.se/Tema/Forsta-hjalpen/Forsta-hjalpen-vid-livshotande-olyckor/

Att bistå, och bestå

När jag räknar baklänges så ser jag att det nu är nästan fyra år sedan jag gjorde mitt allra första pass som ordningsvakt i kollektivtrafiken.
Om jag inte minns helt fel var jag 26 år gammal, och det var på pendeltåget, med en oerhört erfaren, kompetent och tålmodig kollega.

Mitt första ”ingripande” var att be en resenär ta ner fötterna från sätet när vi passerade. Idag är det något jag i princip gör i förbifarten, men då, medveten om folks blickar, nervös, tänkte att personen skulle bli rosenrasande och slagsmål skulle utbryta i vagnen.
Så skedde inte, och inga större grejer än ett par tjuvsmällar har drabbat mig under de här åren.
När folk är upprörda försöker jag ta mig tid att förklara vad, hur och varför något görs från min eller kollegors sida, både för den som är föremål för ingripande, och eventuella ”förståsigpåare” som alltid lyckas vara där vi är, och ha som enda mål i livet att ifrågasätta (uniformerade) personers agerande.

Jag och kollegorna hjälper gärna till med saker som egentligen ligger utanför ramen för vad som är vår uppgift, så länge tid och möjlighet finns, till exempel kan nämnas att vi letat reda på borttappade föremål (dator i väska, resväska, telefoner, nycklar, m.m.) hjälper folk att hitta rätt, och att hamna rätt.
Om du blir avsnäst i din fråga om varför ordningsvakten på krogen ”där borta” gjorde si eller så är det förmodligen för att även om vi står still för stunden är det vårt ”lugn före stormen”.

Ibland får jag ändå höra att jag är dödsnazist, eller fascist, eller nittiotalisternas, hipsternas och Aftonbladet-läsarnas favoritepitet: rasist. Men det är lugnt, jag har hört det så många gånger att jag knappt reagerar på det längre. Det är normaliserat. Jag blir nästan mer förvånad om jag inte får höra det i samband med ingripanden.

Precis som att när ni rör er från en våldsam situation tar mig jag och mina kollegor mot den. För att sedan följas av ”förståsigpåare”, nyfikna och ”anhöriga” som i olika mån lägger sig i.

Våldet (och hatet) har blivit normaliserat, vi är vana att ta en hel del skit, och i extremt stor andel av fallen utan att ens anmäla skiten, eftersom vi vet att Tingsrätten ändå resonerar som så att ordningsvakt, det blir man ju för att missbruka makt och misshandla människor, därför ingår det i jobbet att bli spottad på, slagen, huggen, få kanyler instuckna i kroppen, bli kallad diverse okvädingsord, sparkad, nedknuffad på tågspår, och liknande.
Och även om vi mot förmodan skulle tilldömas skadestånd i Tingsrätten, skulle ändå BOJ (Brottsofferjouren) anse att vårt yrke – precis som Polisens – är ett riskyrke, och man är medveten om det.
Och det är man ju, men det måste väl ändå finnas en gräns för vad som kan anses vara acceptabelt?
En ilsken spottloska på jackan är en sak, blodblandat spott i ansiktet är faktiskt en helt annan historia.

Ett svepande, yrvaket slag från en nyväckt berusad person är en sak, målmedvetet riktat slag en annan.
Och så vidare.

När Ordningsvakter agerar...

När OV agerar lägger folk sig i, men inte i vanliga slagsmål. Hur kommer det sig? (Bild: Aftonbladet)

Så föll det sig en dag att jag och kollegan på en plattform får ett larm om att det ska finnas en ”förvirrad, berusad kvinna med massa väskor”, ett signalement och ärendebeskrivning som ofta innebär hemlös, skrikande toktant, hög som någon form av byggnad… Så icke denna gång, faktiskt.
Det visade sig vara en kvinna vi samtalat med några timmar tidigare på en station inte så långt bort.
Hon var väldigt trött, och humöret varierade med varje andetag i princip.
Påverkad? Helt säkert, men inte av alkohol. Det visade sig senare att hon tar väldigt stark antiinflammatorisk medicin, till vilken en av bieffekterna var just att personen kan uppträda berusat. Hon var även väldigt trött till följd av medicinen.

Vi tog tillfället i akt den här relativt lugna kvällen att prata med kvinnan, som var i princip hel och ren, relativt välklädd och dessutom i flera lager. Hon hade helt enkelt räknat med att sova utomhus i cirka 10 minusgrader. Nåväl, vi pratar med henne, sa kollegan och tog till orda. Det tog några minuter att få kvinnan lugn, men det löste sig genom att kollegan bjöd på en cigg, och så kom berättelsen.
Jag minns inte varje del i detalj, men det var väldigt kortfattat så att hon har förlorat sitt hem eftersom vårdnadstvisten hon sitter i med sin exman har tagit alla hennes resurser. Hon hade två barn i övre tonåren, och ingen av dem ens vill ha kontakt med sin farsa, så hon tar liksom striden för deras skull i dubbel bemärkelse.

Vi pratar en väldigt lång stund med kvinnan och inser att vi har inget lagstöd för att varken avvisning eller omhändertagande, så vi tänker egentligen bara låta henne åka, men hon säger att hon gärna står kvar och pratar en stund i den varma biljetthallen. Javisst, säger vi, samtidigt som jag ringer Trygghetscentralen för att se om de kan skramla fram resurser från Stadsmissionen, kommunen eller någonstans, men där hade vi ingen lycka. Vi provade också ett antal olika journummer, Hemlöshetsjouren och några till, men ingen lycka.
(De har inte öppet på söndagkvällar…)

Vad vi däremot gjorde var att kollegan ringde sin sambo, som plockade ihop ett gäng gamla kläder i någorlunda rätt storlek, några burkar tonfisk, lite kex, en sovsäck, en väska att ha allt i, och två flaskor vatten.
Vi åkte den korta sträckan till mötesplatsen och tillbaka, och gav kvinnan alla dessa saker.

Den tacksamheten var äkta, tårarna var äkta och av glädje.
Känslan av att hjälpa en människa som inte riktigt nått botten, och heller inte vill nå botten, är faktiskt väldigt positiv och skön.

Jag skriver inte det här för att få någon form av beröm eller medalj, jag hjälpte en annan människa, för det är sån jag är som person, och det tar jag med mig till jobbet.

Dock hände det vid ett par tillfällen när vi befann oss på plattformen, med kvinnan och min kollega sittandes bredvid varandra rökandes varsin cigarett, att folk kom fram och började filma.
Den ena personen frågade jag varför han filmade, om han tyckte att hans eget liv var så ointressant att behövde filma en stackars kvinna i behov av vår hjälp. Han försvann.
Den andra höll sig på lite avstånd och jag orkade helt enkelt inte. Men uppenbarligen var ”caset” inte så intressant, för den personen försvann så småningom också.

Till er som filmade. Vad hade ni förväntat er? Att vi skulle slå ihjäl kvinnan? Brotta ner henne?
Blev du besviken när du inte lyckades få cred från polarna för att visa ”hur vakter egentligen är”…?

Well, visa dem det filmklipp du har, för det är precis så vi är.
Typ 90% av tiden.
Resten av tiden städar vi upp röran vanligt folk skapar med hjälp av sina vänner; alkohol och droger.

Civilkurage? Nej, verkligen inte. Bara vanlig medmänsklighet.

Två veckor senare:
”Jag hatar er, era jävla nazisthoror! Jag ska slå ihjäl er!” – Man, 46, med skiftnyckel i handen.

Att åka kana…

Återigen tänkte jag berätta en liten historia om hur saker kan bli lite konstiga
när man inte har rätt information från början…

Jag och kollegan skickas till en station där det enligt radioanropet ska ligga ”en berusad man som ramlat i rulltrappan” på plattformen nedanför den ganska långa rulltrappan.
Trots den erfarenhet jag har av dylik information kan jag inte låta bli att mentalt förbereda mig på att det ska ligga en äldre herre med brokigt förflutet på golvet framför mig när jag kommer ner.
Jag väntar mig också att vi – trots relativt lång framkörning – i vanlig ordning ska vara först på plats.

Så är inte fallet.
När vi anländer till stationen så ser vi en ambulans parkerad utanför biljetthallen, och i min värld betyder det att det åtminstone inte är några direkta ordningsproblem på platsen.
Vi kikar nedåt längs den avstängda rulltrappan och ser tre ambulanssjukvårdare knäböjda runt en liggande person. Vi tar den andra (av tre) rulltrappan ner och ser att det är en ung kvinna som är föremål för ambulanspersonalens vårdinsats. Dropp sätts in, uppenbarligen med någon form av smärtstillande verkan, och deras undersökning fortgår utan skrik av smärta.
Medan jag frågar ambulanspersonalen om de behöver oss till något annat än hindra folk från att ställa sig och titta så har min kollega noterat att det vid rulltrappans fot sitter en ung man och gråter.

Den unga mannen, kanske lite väl berusad för den tiden på dygnet, har enligt egen utsago åkt kana på handräcket i rulltrappan, tappat kontrollen och då han ska hoppa ner lyckas han stöta till den unga kvinnan så att hon faller olyckligt och skadar benet.
Mannen är ångerfull, men stannar frivilligt kvar tills polisen anländer för att ge sin version till dem.
Han fick åka hem med tåg, trots allt. Han har ju inte gjort något som vi kan nyttja tvångsmedel för, annat än att vara berusad.
Vi kände dock att killen haft nog jobbigt för idag, och polisen höll med,

så han släpptes iväg med nästa tåg åt rätt håll.

Fick dock höra från annat håll att den unga, berusade mannen mer skulle ha överfallit den unga kvinnan… Får hoppas hon och hennes vän vänder sig till polisen och gör en anmälan i efterhand, för de sa inget varken till mig, min kollega, eller polisen när de var på plats.

Vad vill jag förmedla med det här?
Ja, dels att vi väldigt ofta är jäkligt snälla mot folk, och dels att det är en riktigt dålig idé att leka i rulltrappor, precis som det är dåligt att leka i all trafikmiljö.

Lekplats – en bra plats att leka på

Rulltrappor – ett dåligt ställe att leka på!

 

”Du är ju…”

Får ett jobb över radion som innebar att en man med permobil skulle vara berusad och sedermera sovande ombord på ett tåg.

Kollegan och jag samtalar snabbt med föraren som talar om att personen finns i mittenvagnen, varpå vi går dit.
Väl i vagnen hittar vi förvisso en sovande berusad man, dock helt utan permobil. Däremot har han en Dramaten-kärra med sig, och vita Lovikkavantar.
Följande konversation tar plats:

Jag: God morgon, nu är ordningsvakten här, dags att vakna!”
Mannen: ”Håll käften!”
J: ”Men inte ska farbror hålla på och vara upprörd över att han blir väckt, det är ju fantastiskt väder ute och du missar det hela…”
M: ”Låt mig sova, din fjolla!”
J: ”Farbror får tänka lite på språket, och helst sluta vara otrevlig också, så kommer det här gå fint serru!”
M: ”Men låt mig vara då, din fjollbög!”
J: ”Nu ska vi inte använda ord vi inte kan ta tillbaka, så följ med mig så får du ta en promenad hem istället.”
M: ”Du är en tjock fjolla! Ta av dig den där västen och batongen så får vi se vad du går för!”

I det här läget fattar jag ett enhandsgrepp om mannens överarm, varpå han kränger en liten smula och jag säger att jag kommer hålla i honom tills jag vet att han kan gå själv.

M: ”Jag är förfan dubbelt så gammal som dig, din pajas, klart jag kan gå!”
J: ”Varsågod då, den riktningen. Akta trappan.”
M: ”Jag ramlar när fan jag vill, hör du det, pajas?!”

Det hela fortsätter någon minut, och när vi hjälper mannen ner för trappen, självklart med honom skrikandes okvädingsord för full hals, hör jag en av två unga killar bakom oss utbrista:
K: ”Men klappa ner honom nu då, han tillför ju ingenting!”

Det är nog första gången en privatperson har sagt åt mig att använda mer våld än vad som krävs, och vi skrattade gott åt deras konversation med mannen när de gick åt samma håll utanför stationen.

Men arbetspasset har bara börjat, återstår att se vad det för med sig…

”Rent-a-cop”

Rent a cop, har jag lärt mig, är ett amerikanskt uttryck, lätt nedvärderande, som används mot människor i den privata bevakningssektorn.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer förbluffar det mig att privata företag kan ha myndighetsutövare (ordningsvakter) anställda.

Staten har som bekant våldsmonopol, och ordningsvakten får använda sig av vissa polisiära befogenheter (”våld”) för att genomföra sina tjänsteåtgärder. Så långt är allt väl.
Men, polisen lyder direkt under staten via RPS och Justitiedepartementet.

Ordningsvakter lyder under polisen. Vi har till och med lydnadsplikt gentemot poliser i ärenden rörande tjänsten.
Men vi är anställda av ett privat företag, som tjänar pengar på att hyra ut våra tjänster.
Inget ont i att de tjänar pengar på att hyra ut tjänster/personal, men ponera att det inte handlade om ordningsvakter, ponera att det handlar om till exempel brandmän…

”Vill du ha din brand släckt? Då kostar det 15000:- kontant, per påbörjad timme…”

En bättre lösning för alla hade varit om ordningsvakter varit anställda och avlönade av polismyndigheten i det län där de förordnats.
Bevakningsföretag skulle fortfarande kunna hyra ordningsvakter för att leverera till kund, upphandlingsförfarandet skulle dock behöva förändras en smula om företagen är smarta nog att inse att de inte kan pressa priset de behöver betala för att hyra ordningsvakter från polismyndigheten.

Det leder förmodligen också till ett mer effektivt arbetssätt där aktuell myndighet helt enkelt placerar ut OV där tillstånd för alkoholservering finns, eller där behov och förordnande finns.
Förhoppningsvis innebär det att alla svarta löner till OV [på krogen] försvinner, och att man helt enkelt roterar sina vakter i syftet dels att motverka att samma ‘gäng’ vakter jobbar på samma krog jämt, och dels att stimulera arbetsmiljön i den mån det går.

Jag vet förstås inte hur det ser ut i andra län och städer än Stockholm, eftersom det är i Stockholm jag själv är verksam. Kanske funkar det bättre än här, eller sämre, på andra ställen.

Men det intressanta ur mitt perspektiv är att privata företag tjänar pengar på att ”hyra ut” myndighetsutövare.
Vidare kan man genom att ”råda” sin personal att gripa snarare än att avlägsna/omhänderta få fram en statistik som säger att vi jobbar så oerhört hårt, att kontrakt förlängs och bonusar delas ut.

En risk – det finns säkert flera som jag inte tänker på just nu – är ju dock att polismyndigheten börjar kräva att alltför många OV ska finnas på platser där det tidigare räckt med 1-2 OV, vilket kan leda till tråkigheter i form av ”tristess-case” alternativt rentav otrygghet för gemene man, typ ”Oj, vad många vakter! Har det hänt något?”.

Jag tror hur som helst att om man lägger energi på frågan så kan lösningen bli oerhört bra.
Det i sin tur kräver ju politiska beslut, och att pengar ska tilldelas respektive polismyndighet för att täcka kostnaden för uppstart, samt vissa löpande kostnader.
Men det kanske är en liten kostnad att ta på lång sikt.

Nystart efter semestern…

Sådärja, då var semestern avslutad med marginal, och jag har nästan kommit in i gängorna igen.

Vi har inte haft några stora grejer att hantera, kollegan och jag, annat än en ”huligan” i min storlek som tyckte det var en bra idé att planka framför oss.
Det hela börjar givetvis med att kollegan försöker prata killen till rätta och förklara att det är bättre att köpa biljett, då slipper man en massa bekymmer som t.e.x att bli klämd i spärren.

Det örat vill man inte lyssna på, utan man försöker slå ordningsvakten i ansiktet istället…
Gör man det så hamnar man på golvet, och beläggs med handfängsel. För kännedom, liksom.

Hans vän försökte givetvis lägga sig i det hela, varpå han omhändertogs, dock under mycket lugnare former.
===

Jag och kollegan klev för några dagar sedan av på en station för att byta tåg, då en kvinnlig resenär talar om för oss att en man (som vi båda noterat genom fönstret när tåget rullade in) är full och beter sig illa genom att skrika och härja. Mannen lyckas ta sig ombord på tåget, men vi hinner göra stopptecken till föraren, och på några sekunder har vi pratat ut mannen ur tåget.
Han är så packad att han har svårt att stå rakt, beslut om omhändertagande enligt LOB fattas, och jag trycker in knappen för samtalsbegäran på radion, får svar från TryggC och ska rapportera åtgärden, då börjar mannen krångla och stöka. Han tar sig nästan ur mitt grepp, men jag lyckas på något sätt byta grepp så att jag har kontroll över hans arm. Dock tappar kollegan sitt grepp och får mannens arm runt nacken/halsen.

”XXXX från TryggC, du skickar samtalsbegäran, kom.”

Stresspåslag, ”måste ju svara”…

Brottningen fortsätter med att kollegan lyckas få sin arm bakom mannens arm och lyckas på så vis ta sig ur greppet. Vi försöker lägga ner mannen, men han fortsätter göra motstånd i knästående ställning.

”XXXX från TryggC, vad är det som händer i YY, kom.”

Än mer stresspåslag. Vi har mannen i ”bockad” ställning, men han gör fortfarande kraftigt motstånd.
Vi lyckas med förenade krafter få ner mannen i liggande position, och handfängslen åker på.

 

OV: TryggC från XXXX, förlåt dröjsmålet. En man frihetsberövad och belagd med fängsel, kom.
TC: Det är uppfattat XXXX, vad är det för rubricering på frihetsberövandet, kom.
OV: Vi har inte riktigt bestämt det än. LOB alternativt gripen, återkommer om en stund, kom.
TC: Sitter med LKC i luren, de vill veta nu, kom.
OV: Taget, kör på en man gripen för våldsamt motstånd. Slut kom.
TC: Polis tillkallad, klart slut.

Vi för mannen, iförd handfängsel, ner från plattformen. Med diverse erfarenheter i minnet väljer vi att ta hissen, för att slippa stå till svars inför polisen för att någon idiot man omhändertagit kastat sig in i väggar, ner för trappor, eller skallat golvet tills de tappat medvetandet.

Väl inne i trygghetsrummet fortsätter smäleken mot mig och kollegan. Tyvärr – för honom – förstod min kollega hans polska svordomar, vilket ledde till en ganska hätsk diskussion som jag inte förstod ett ord av.

Polisen kommer till platsen, gör sin grej, och meddelar att mannen är efterlyst.
Efterlyst, tänker vi, inte konstigt att han gjorde så mycket motstånd.
”Kan du säga vad han är efterlyst för?”
”Javisst. Han är efterlyst för att höras som misstänkt för snatteri.”

Sådärja…

”Polishatet i segregerade förorter spårar ur.”

Jag tänker inte skriva så mycket just nu, men jag vill tipsa om en riktigt läsvärd artikel på Newsmill.
Det är polisen Martin Marmgren som skrivit artikeln.

Håll till godo!

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/30/polishatet-i-segregerade-f-rorter-sp-rar-ur

 
Ett axplock:

Jag är hjärtligt trött på att höra ursäktande och bortförklarande undanflykter då grova brott begås mot människor som också är av kött och blod.
Mina kollegor kunde ha blivit invalidiserade för livet av den där stenen.

Denna händelse är inte ens unik. I områden som Tensta, Rinkeby och Husby utsätts poliser, väktare, ordningsvakter och till och med brandmän regelbundet för bakhåll och stenkastning. Man ringer in falska larm om bränder och lägenhetsbråk för att locka in oss i gränder runt vilka det finns byggnader där man samlat stenar på hög som regnar ned på den första patrullen som anländer.

Medborgarvittnen och ”förståsigpåare”

Läste nyligen ett inlägg på den läsvärda ovblog.se, som han valt att kalla ”En vanlig dag”.
Tyvärr har han helt rätt i den titeln, eftersom det väldigt ofta låter precis sådär när vi agerar mot en person, eller till och med när vi agerar för en person.

Filmen ses här, men ett tips är att skruva ner volymen innan du drar igång filmklippet.

Jag var som ni förstår inte där, men jag tycker hela ingripandet från OV ser oerhört lugnt och behärskat ut, varken OV eller den frihetsberövade skriker eller härjar förrän en bit in i klippet när den frihetsberövade uppenbarligen får någon form av smärtreaktion.

”Har inte f**king gjort nånting!”
”Ni ska suga kuk, det är vad ni ska göra!”
”Jävla pussy!”
”Har han hotat er med shåttgann eller?”

Hur ofta utsätts du själv för sådant här i ditt jobb, att någon står och filmar det du gör, samtidigt som du har stresspåslag, och dessutom försöker provocera fram en reaktion?
Även om man jobbar i offentlig miljö så är det inte någonstans okej att hålla på som filmaren håller på i det här klippet, det kommer resultera i omhändertagande om man inte har den goda smaken att stå på behörigt avstånd (vilket jag tycker han gör större delen av tiden) och låter bli att försöka provocera den arbetande personalen. Offentlig miljö innebär inte att allmänheten bestämmer, bestämma får du göra i ditt hem.

Varför stannar du inte kvar och berättar för Polisen – som anländer om en stund – om vilket fruktansvärt övergrepp de här vakterna begår mot den man du säger är oskyldig?
Du kliver ombord på ett tåg och fortsätter skrika, oerhört häftig och en smula hög på adrenalin du tillskansat dig genom att se någon göra sitt jobb, och att skrika på den/de som gör sitt jobb.
Du åker hem istället för att hjälpa den oskyldige personen genom att prata med polisen, och jag  gissar att när du väl kommit hem skickar du runt den här jättetuffa filmen till alla dina häftiga kompisar, som tycker du är häftig och det ena med det tredje.

Men det är bra att ni filmar, för väldigt ofta är den här typen av filmer väldigt bra för Tingsrätten att ha tillgång till, eftersom det nästan alltid syns att OV gör allting enligt boken.

PS. Det är lätt att vara ashäftig bakom stängda tågdörrar.
PPS. Det är svårare att vara ashäftig när föraren öppnar dörrarna igen…

Glädjeämnen!

Ni kanske är bekanta med känslan glädje? Bra, det är en känsla man ska ta tillvara på, om inte annat för att ha bra saker att tänka på i dåliga tider, när saker konstant tycks gå emot en, och man är nere.

Under nattens pass hade jag och kollegan ett ‘case’ som skapade glädje och faktiskt ett visst hopp hos oss bägge.
Hopp låter kanske starkt, men mycket av det jag ser och upplever i jobbet färgar av sig på min person. Till exempel så träffar jag sällan ”vanliga människor” under normala omständigheter, utan det är förmodligen (någorlunda) normala människor under omständigheter som inte är varken normala eller på något vis optimala.
Normal människa, för mycket sprit.
Normal människa, för mycket aggressivitet. Och så vidare.

För mycket sprit betyder nästan undantagslöst också för mycket aggressivitet eller attityd, eller – som i väldigt många fall – generellt ett dåligt beteende, till följd av nedsatt omdöme.
Till exempel att tala om för två ordningsvakter att det är en pistol man har innanför jackan. Dålig idé? Check.

Inatt hittade vi ett undantag.

Fick ett anrop från TryggC om en berusad, utslagen man ombord på ett tåg som snart skulle passera i närheten av oss, och vi gjorde det vi brukar göra; bestämde en plats där ingripandet skulle ske och svarade på anropet att vi tar det på nästa station.
Väl framme och på plattformen har vi några minuter till godo, så vi samtalar lite med några andra resenärer under tiden, och frågan ”Har det hänt något?” infinner sig nästan genast. Vi förklarar då att det eventuellt finns en sovande man ombord på tåget och att vi ska väcka honom för att se till att han mår bra. De verkar nöjda med svaret och ägnar inte vårt ingripande så mycket som en blick när vi kliver in i olika vagnar.

Synen som möter oss i tåget är ungefär följande:
En man, cirka 25-30 år gammal, halvt sittandes i en ”fyra”, dvs. där fyra säten är vända mot varandra, med benen upplagda på motstående säte. Bredvid honom på sätet ligger en iPhone i fodral, med kreditkort och allt.
Mannen har rakat huvud och kraftiga armar, varav den ena är ganska väl tatuerad.
Klädseln påminde lite om vad diverse bråkstakar brukar ha på sig, och vi befarar väl det värsta; att han – utifrån vad vi ser och initialt upplever – kan vara påverkad av narkotika.
Vi förbereder oss mentalt på att det kommer bli åka av.

Vi försöker kommunicera med mannen samtidigt som vi försöker väcka honom, bägge dessa saker utan någon egentligen verkan mer än att han grymtar lite när kollegan gnuggar honom över revbenen.
Beslut fattas att han behöver friskluft, och hur som haver kan vi lika gärna väcka honom på plattformen så att de övriga resenärerna får fortsätta mot sin destination.
Vi tar tag i mannen, som självklart är totalt lealös och således oerhört tung, men vi lyckas efter lite bökande få ut honom i mittgången i någon form av Z-liknande ställning. Han vaknar till, och vi pratar med honom. Talar om att vi är ordningsvakter, att vi ska hjälpa honom ut i friska luften, och att han gärna får hjälpa till genom att använda sin tidigare inlärda förmåga att gå. Och med lite möda och stort besvär får vi ut mannen ur tåget och ut på plattformen, där vi promenerar honom i någon minut, tills han blir så pass klar att vi kan prata med varandra.

När vi kommit ett hundratal meter skärper han upp sig så pass att vi vågar släppa honom utan att behöva riskera att han faller ihop som en tom mjölsäck. Han säger vad han heter, och svarar till och med på frågan vart han bor utan att knysta och gnälla om diverse mänskliga rättigheter. Kollegan tar då fram mannens telefon ur sin ficka och frågar om han känner igen den, vilket han verkar göra då han verkar blir glad och frågar oss vart vi hittade den.

”Jo, alltså, du satt och sov med den i handen…”
”Åfan, gjorde jag? Jävla tur att ni hann först då, så den inte blev stulen! Tack!”

Bara en sån sak.

Sedan använde han telefonen för att ringa sin sambo, som tydligen ringt ”några” gånger under kvällens lopp utan att få svar av något annat än telefonsvararen.
Hon grät nästan av lycka när han ringde, för hon hade varit orolig för hans skull. Mannen räcker över telefonen till min kollega, som får höra vilka snälla, bra och trevliga människor och ordningsvakter vi är, som tar hand om folk som råkat hamna i situationer de normalt inte hamnar i.

Skulle du vilja ha kvar din telefon? Att inte Somna på tåget med telefonen i handen kan vara ett hett tips då.

Vi promenerar iväg med mannen och hittar en taxi, som tar honom hem.
Han avslutar genom att säga att han kände sig oerhört väl behandlad av oss, och med glimten i ögat att
”Jag ska nog somna på tåget oftare!”

Klockan var strax efter midnatt, vårt arbetspass hade precis passerat halvtid, men resten av natten förflöt utan att vi hade något av vikt att göra.

Jag hoppas helgen fortsätter vara såhär trevlig för min, mina kollegors, och självklart för er del också.

Gerillakrig eller pojkhyss i Tensta?

Närpolisen i Tensta hävdar bestämt att det inte rör sig om något ”gerillakrig”, vilket var ordet som användes i diverse tidningar för att beskriva situationen i Tensta.
Citatet ”gerillakrig” kommer – enligt tidningarna – från ett befäl på LKC Stockholm.

Det får vara som det är med benämningen av det hela, men personligen tycker jag det är lite lustigt att Näpo:n i sådana här finfina områden aldrig utsätts för någonting, men när ”utryckningen” kommer dit så blir det ett jävla liv.
Det finns säkert vissa skillnader i bemötande, men jag tror en bidragande orsak är en undermedveten mjäkighet hos näpo, att de inte vill ”stöta sig” med traktens ungdomar. Och jag förstår det.
Men ni hjälper de inte de tusentals andra ungdomar som – enligt er själva – sköter sig genom att skydda deras kompisar/bröder/kusiner eller vad det nu är, snarare tvärtom.
”Hur kommer det sig att någon aldrig skriver om alla oss som sköter oss?” kanske de undrar…

Det är en fråga jag själv ställt mig flertalet gånger rörande min egen yrkesgrupp och hur vi framställs i media.
Jag förstår frustrationen när rapporteringen gör gällande att det är 100% as.

Nu är det förvisso ett tag sedan jag var i just Tensta, men det här ‘sociala ansvaret’ de här folkgrupperna sägs vara så bra på att ta… verkar inte fungera. Alls.
Hur kan en 10-åring få springa omkring en bra bit efter midnatt?

Jag vet bara ett fåtal ställen i världen där småkillar springer runt fritt, och det råkar vara just krigshärdar, eller socialt och ekonomiskt utmärglade länder.
Sverige är ingetdera, begrips!?

Och din lilla *biiip*, om du kastar sten på vakter eller polis, och sedan springer… Är du man, tycker du?
”Ni kan aldrig springa ikapp mig!” brukar det heta.
Eller: ”Kom och ta mig då, Aina!” för att sedan springa runt ett hörn till 40 kompisar…
Nej, du är för feg för att låta mig komma ikapp.

Och hur har du tänkt få den hjälp du behöver när du springer runt och är maskerad?
Jävla kioskmongo.

Uppdrag: Midsommarhelg

Hej på er!

Jag vet inte om jag nämnt det, men jag är sedan unga år något av en nattmänniska, vilket återspeglat sig i de senaste årens val av tjänstgöring. Under mina dryga tio år i branschen har jag jobbat dagtid i kanske totalt två år.

Idag, midsommarafton, gör jag ett undantag och kör ett extrapass på de för normalt folk behagliga tiderna 09-17.
På lördag och söndag kommer jag också att jobba dagtid, 12 timmars-pass i bil. En riktigt bra kollega är garanterad på lördagen åtminstone, ser fram emot att jobba med honom igen. Min glassbudget för passet ligger på 100:-, men är ytterst flexibel.

Jag misstänker att den största delen jobb i helgen kommer vara ungdomar, främst med utländsk bakgrund, som kanske inte har den traditionella anknytningen till midsommar som många infödda har. Utöver det tror jag väl att hemlösa får mycket av vår fokus, men jag kan förstås ha fel och allting kaosar ur…

Så, när ni tar den första tuggan på sillen och törstigt kastar i er den första nubben, så står jag på en (förmodligen tom och öde) station någonstans och erbjuder trygghet till de som trotsar traditionerna, och till de som inte har någon att upprätthålla traditionerna med.

Jag önskar Er allihopa en glad midsommar!

Dans runt midsommarstången. Foto: Peter Westrup (imagebank.sweden.se)

Och ni som ska ut i trafiken; vänta med det tills ni är både nyktra och utvilade. Midsommarhelgen brukar kantas av svarta rubriker om trafikolyckor.

PS: Jag återkommer efter helgen med vad jag tror blir en ganska mager rapport om helgens arbete.

PPS: För övrigt har jag hittat en köpare till våra JAS-plan…
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/syrisk-stridspilot-flydde-med-mig-plan_7295987.svd

En tanke om transport av frihetsberövade

Jag läste nu under natten ett inlägg på bloggen ORDNINGSVAKT och tar till mig att det finns en hel del komplikationer i de fall ordningsvakter hjälpt polisen att transportera frihetsberövade från ingripandeplatsen till det polisiära förvaret (alternativt sjukhus) då vi sannolikt på vägen till aktuell lokal saknar förordnande.

Det löjliga i kråksången är när man i vissa fall har ungefär 10 minuters promenad till en dygnet runt-bemannad polisstation med häktesceller, men måste vänta tills polis anländer, vilket ofta tar runt en timme.
Ibland är det nödvändigt förstås, men jag vill ju tro att lagstiftaren har som målsättning och avsikt att så få som möjligt skall frihetsberövas, och de som frihetsberövas ska vara frihetsberövade under så kort tid som möjligt. Jag kan givetvis ha helt fel i den frågan, men det torde vara mer förenligt med diverse grundlagsskydd att faktiskt transportera personen till fots eller i bil till rätt instans snarare än att vänta på polisen i allt mellan en kvart och flera timmar.
Men det kanske bara är jag.

Klas Bergström i fyllecell

Reportern Klas Bergström i en fyllecell.
Hit får OV inte hjälpa polisen att transportera omhändertagna berusade, enligt artikeln länkad högst upp.

I andra europeiska länder, till exempel England och Irland (och utanför Europa; Kanada, USA och Australien) har man insett att det här med att transportera frihetsberövade är något som tar ganska mycket tid i anspråk för enskilda polispatruller. Jag har förstås inga siffror på detta, men enligt uppgift från en polis i Göteborgs-trakten tar det cirka 10 minuter att avrapportera en omhändertagen, från det man kommer in till stationen. Inte så farligt, kan tyckas, men betänk då att samma patrull på sitt 8-9h långa pass kan få åka på idel LOB:ar, och däremellan ett antal ärenden med högre prioritet såsom pågående misshandel och liknande.
Det finns också (minst) ett företag som bland annat tillverkar fordon för transport av frihetsberövade.

Varför vi i Sverige inte har den här typen av samordnad och effektiviserad transport vet jag inte, men jag är väldigt nyfiken på varför det är så.
De flesta modellerna verkar ha 4-8 minimala celler med en sittplats och en dörr, vägg mot intilliggande celler, och diverse fästanordningar för hand- eller fotfängsel.
En sådan skulle i Sverige kunna bemannas av en eller två poliser enligt någon form av rullande schema, samt eventuellt personal från KVM eller väktare. De senare arbetar i viss mån idag med att assistera KVM-personal vid transporter till och från domstolar, läkarbesök, med mera.

Jag skulle våga gissa att tidskostnaden är betydligt lägre för ett par sådana patruller/fordon i en stad som Stockholm jämfört med att varje patrull ska transportera sina egna omhändertagna/gripna, plus då att OV:s omhändertagna skulle slippa uppta en ”vanlig” polispatrull, så att de kan ägna sig åt mer brådskande ärenden än att köra en halvsovande fylla till sjukhuset.

Anledningen till att ha (minst) en polis i transportfordonet är främst som jag ser det för att på plats kunna överpröva beslut främst från OV, men även andra poliser om transportpolisen i fråga har högre grad än den beslutsfattande polisen. På så vis motverkar man överbelastning på transporttjänsten. Sen går det ju att dela upp så att ”bussen” bara kör t.e.x LOB:ade personer, så får enskilda patruller köra in sina brottsmisstänkta själva eftersom de ändå måste avrapportera ärendet.

Någon som har erfarenhet av den typen av transporter i utlandet som kan fortsätta utveckla fördelar kontra nackdelar?

Jag inser att det kanske i viss mån låter som att jag inte vill ”sitta på” fyllor och liknande, och det stämmer förstås till viss del… Jag föreslår att du provar dela ett varmt, oventilerat rum med en fullvuxen man som gjort sina dagliga behov i byxan i några års tid, så kanske du får lite perspektiv på den biten. 😉
Men det är faktiskt mest omtanke om den frihetsberövade; det är faktiskt inte optimalt att sitta i ett rum enligt ovan beskrivning i allt ifrån cirka en kvart till ett par timmar. Det är heller inte optimalt för ordningsläget om den frihetsberövade har med sig en handfull vänner som förstås tycker att ordningsvakten har gjort alla fel som går, kompisen kan de ta hand om själva trots att de lämnat honom liggandes i en hiss, och så vidare.
Snabb, effektiv och rutinmässig transport är som jag ser det både mer rättssäkert och mindre integritetskänsligt än nuvarande rutiner.

Hoppas ni alla har en trevlig och bra helg, trots förlusten mot England i Fotbolls-EM.

%d bloggare gillar detta: