Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

20 år senare

1994.

Det är fruktansvärt länge sedan, med min tideräkning. Jag fyllde 12 det året, och jag har inte särskilt många konkreta minnen från det året annat än från sommaren, när jag och min bror var hos vår farfar i Dalarna.

Det var ju lite häftigt, att åka tåg alldeles själva i den åldern, från Stockholm upp till Dalarna, våra föräldrar behövde förmodligen några dagars semester från oss har jag en känsla av såhär i efterhand.
Det första vi gjorde var att slita upp våra klisteralbum, inventera de platser som var tomma, och tog med oss farfar ner på byn. Här skulle handlas fotbollsbilder.

VM skulle börja några dagar senare, fotbollsfebern var obeskrivlig, för mig personligen. Och gissningsvis för min bror också, och helt säkert för många av våra vänner. Det där samlandet av fotbollsbilder blev nästan maniskt under en period vill jag minnas. Jag var som sagt 12, och omvärldsanalyserna man gjorde då var kanske inte…träffsäkra… Ingen aning om samhället led av någon sorts fotbollsfeber då, men min bet mig redan flera år tidigare, när jag på ”riktigt” spelade i ett lag, för övrigt samma lag som jag senare skulle nå blygsamma framgångar med, och som jag senare – som det heter – avslutade karriären i.

Det andra vi gjorde var i princip att släpa med farfar hem för att hämta fotbollsskorna och gå ner på planen. Den fotbollsplanen, och de planer som funnits i min närhet när jag växte upp, var nog de enda platserna jag spenderade min vakna tid när jag inte hade skola.

Förvisso ska man nog vara försiktig med vilket värde man tillskriver ordet karriär, för jag var nog 17 när jag slutade.

Men vi är kvar i den svenska fotbollsgudens år 1994 en stund till.
Åtminstone är hjärnan det.

Jag råkade härom veckan fastna framför ett TV-program, när jag i min förvirring råkade förära den statliga televisionen med en förhoppning om valuta för diverse tvångsavgifter.
Och, de levererade!

Bronshjältarna

Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer

Jag förstår också att jag kan framstå som något av en idiot, eller nörd, eller något annat ord ni värdeladdar på ett negativt sätt, det gör jag. Och det är okej i det här specifika fallet.
Gissningsvis har ni nämligen rätt.

På den tiden, under de där åren som ledde fram till tonåren, så spelade vi inte bara fotboll, vi lekte fotboll.
Praktiskt taget kan man nog säga att vi levde fotboll, åtminstone de jag umgicks med.
Lirade man med kompisarna var man Brolin, Romario, Hagi, eller någon av de andra storstjärnorna i VM -94, vissa valde lite mer etablerade namn som Koeman, Baggio, eller van Basten.
Vi reproducerade på skoj (och allvar) Brolins underbara 1-0-mål mot Rumänien, ni vet när han smiter bakom muren och får en djupledsboll och trycker upp bollen i nättaket.
Vi gjorde det dessutom bättre än HippHipp måste jag påstå.

(Vi försökte i timtal också att kopiera René ‘El Loco’ Higuitas helt bisarra räddning från matchen mellan England och Colombia ett år senare, 1995. Det gick mindre bra, men gjorde åtminstone jävligt mycket ondare.)

Det lattjades, gjorde man en snygg dragning var man nån exotisk brasse, gjorde man en suverän räddning när man stod i mål var man antingen Ravelli eller Tafarell, eller Mexikos excentriskt klädde målvakt Jorge Campos.
Drog man in en frispark i krysset *ähum* så var man Stoichkov, Koeman eller van Basten.
Hade man en dålig hårdag så var man Carlos Valderrama, och dolde det inte under en mössa med budskap om dålig hårdag.

Själv gav jag mig några år senare fan på att kopiera Roberto Carlos brutala frisparksmål mot Frankrike 1997. Det gick förvånansvärt bra, efter att i ganska många år sett på TV hur mästarna gjorde: Hristo Stoichkov, Ronald Koeman, Marco van Basten, Batistuta, Garrincha och några till. Jag säger inte att det var en exakt kopia, absolut inte, men tillräckligt nära för att jag som ung tonåring skulle bli oerhört nöjd med mig själv.

Vart vill jag komma med det här babblandet då? Ja, ärligt talat tror jag att jag missat en hel del poänger redan nu, men nånstans känner jag att det är väldigt tråkigt att Sverige inte är med i årets upplaga av VM.
Det kommer inte hindra mig från att – hoppas jag – se riktigt bra fotboll, faktum är väl kanske att de oddsen är bättre nu eftersom Sverige inte direkt är kända för något skönspel. Spänningen blir ju dock inte densamma.

Det som grämer mig något mer är det som Tommy Svensson är inne på i programmet, att då hade man en trupp som var sammansvetsad, många av dem kände varandra fotbollsmässigt sedan många år tidigare, det var ett lag, inte en samling spelare. Dessvärre tror jag den tidsåldern har passerat på högsta nivå, men jag tror och hoppas att den lever kvar i våra mindre föreningar. Mitt lag var från början en myrstack av ungar som jagade en boll medan nån förälder försökte styra upp det. Det resulterade i två lag, ett från min del av bygden, och ett från granndelen. De allra flesta av oss gick i samma skola, åtminstone fram till högstadiet, då nya spelare tillkom från andra delar av länet, och vissa bytte skola men var kvar i laget. Andra lämnade laget, vissa för att några år senare återkomma.

Det vi hade, även om det fanns negativa sidor, var vad jag vill minnas som en väldigt bra sammanhållning, där det fanns en ömsesidig respekt mellan alla enskilda individer som var inblandade i laget.
Föräldrar ställde upp och skjutsade, vissa åkte två-tre varv igenom halva Stockholm för att skjutsa spelare när någon förälder hade fått förhinder, det såldes lotter och allt möjligt jox.
Allt detta gjordes tillsammans, och med föräldrar. Inte alltid samma förälder, men alltid någon förälder.
Vi åkte på turneringar, cuper och träningsläger i andra delar av landet, sådant skapar också en sammanhållning som är svår att bryta, även om det skapar ”grupper i gruppen” också, men det är ofrånkomligt tror jag.

Det man bör göra är, tror jag, att man accepterar och respekterar de här grupperna som uppstår, men man måste också få dem att jobba åt samma håll, att fokusera på rätt saker.
Lite som i ett samhälle…

Om ni som jag är gamla som fan, så tycker jag ni ska viga två timmar av er tid och se de här två delarna av dokumentären om Sveriges insats i VM -94. Återkom gärna i kommentarsfältet; vad minns ni från VM -94?

Och ni som inte är fullt så gamla så ni minns det, ni bör också se det.

Nu ska jag fortsätta min semester/VM-uppladdning.
Trevlig sommar allesammans!

PS. För er som är intresserade: http://www.youtube.com/watch?v=DcqftJXh9wI

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: